Han och jag har inte ridit eller gjort något ordentligt på hur länge som helst - och det märks. Han är inte nöjd.
Halt som få även ute hos Stor idag, attans.
Han och jag har inte ridit eller gjort något ordentligt på hur länge som helst - och det märks. Han är inte nöjd.
0 Comments
Det var halt som as i måndags när jag skulle träna Liten, och han har uppenbarligen ingen egen balans, alls. Det riktigt kliar i huden på mig efter en hovrasp, och att få raspa till hovarna själv, så som jag vill ha det - men eftersom att jag varken är utbildad, eller ens har hört mig för med ägaren, så kommer det icke att hända. (Betyder dock inte att det inte kliar i mig :D)
Jag hade Julia med mig, och det var otroligt halkigt, så jag halkade på rumpan en gång innan jag ens hade tagit mig in i stallet. Snabb ryktning, där jag upptäckte ett litet sår på ena bakhasen, och fick springa in i boningshuset för att få lite bomull för att rengöra det med. Inte dramatiskt alls, det hade runnit en liten smal rännil, och såret såg lite suspekt ut som ett lätt broddtramp (morrar åt Hagkompisen - för Liten är ju oskodd). Mitt i alltihop kom Ägarens två döttrar ut i stallet och skulle titta på, så det blev till att lite snabbt slänga på en grimma på Liten, och knyta fast honom i gallret. Vi vill ju inte lära barnen några dumheter, eller hur? Jag glömde faktiskt bara bort en gång att man inte får gå bakom hästen, men jag tror att barnen tittade på Kossan precis då, peppar peppar. Väl ute på banan - som är gigantiskt och helt underbart upplyst, jag vet inte om jag har sagt det? - så var lite drygt halva en isbana, där Liten klättrade på snövallen för att slippa, men det var ändå en liten bit som var lagom snöig, så där höll vi till. Som uppvärmning så gick jag igenom lite grann hur jag filosoferar när det kommer till att träna från marken, bland annat jobbade vi mycket med kroppspositionering på volter. Lite svårt var det, och det kan jag förstå, men på sportlovet så ska hon rida dit sin medryttarhäst, så ska vi släppa honom lös, så ska jag hålla en mer ordentlig lektion. Efter det, så (fick han gå lös en stund, och han är så modig, så modig, min lilla, lilla fjös. Lekte med hinkar och stoppade ner hela huvudet i dem, välte dem och reste upp dem igen, ryckte och flyttade i dem, gick mellan dem, puttade på dem med hoven, och, bara, åh!) miljötränade vi lite mer. Jag strök på honom med en Ica-kasse som egentligen var från Coop och lekte runt med den - gick med den "i koppel", hade den på huvudet, flög drake med den... Har jag sagt att Liten jagar grejer som släpar på marken? För han springer med mulen tryckt mot baken en halvmeter bakom föremålet, helt fokuserad. Fjös. Sedan gick Julia ett par varv på snörutan med honom, så gick jag bakom med kassen i en lina. Gick hur bra som helst, han tittade lite i ögonvrån bara. Sedan upprepades alltihop med en spånförpackning i plast. Sedan upprepades allting med en mineralhink. Den var faktiskt lite läskig, och när jag skulle ta både honom och hinken samtidigt ett varv, då ville han trava iväg från den, så då bad jag om halt och så fick han en godis medan jag skramlade lite med hinken, och sedan gick vi till grinden. Har jag berättat hur mycket jag älskar denna komplexa, okomplicerade ponnyn? (Nej, jag har än inte orkat skriva om veckan, men funderar på att skriva om Liten i måndags efter det här, men, we'll see.) Bild från förra året. Jag tänkte att jag skulle få prata lite om det här med rangtänket - framförallt för att rädda vänner/familj från att behöva höra det. Jag slutade filosofera inom rang för ett par år sedan - främst inom hundträningen. Det var någon på ett forum, jag minns inte riktigt vem, som ruskade upp mig om det här, som sa det som sedan kom att bli det mest basala i min filosofi. "Vi behöver inte oroa oss över att bli alfa - för vi är inte en hund. Hundar är hundar, hundar har flockledar/alfa, människor är människor, och vi har stadsministrar, presidenter och kungar." Det blev så uppenbart! Efter det så oroar jag mig inte om vem av oss som "bestämmer" när jag hanterar djur, för det spelar ingen roll. Och jag vet att det här låter extremt flummigt och hippie-aktigt - men so what. Jag är extrem och hippie-aktig, så varför inte. Jag hoppas fortfarande att jag är en värdig ledare till de djur - eller människor - som jag hanterar, men det handlar inte om att bestämma. (Även om, tyvärr, i mångt och mycket så handlar det fortfarande om det.) Nej, främst av allt, så handlar det för mig om att vara en värdig ledare. Ledare, som i någon som leder en. En värdig ledare, som i någon som man litar på nog för att följa, någon som man litar på när det blir svårt. Det strävar jag efter, varje dag. Jag är inte där för att ha total och komplett lydnad, jag är inte där för att vara en diktator. Jag är där för att få på ett lugnt och harmoniskt sätt få interagera med djur, få lite fysisk och psykisk motion, och för att ge dem omväxling i vardagen, uppfostran och fysisk och psykisk motion. Ingen av dessa anledningar kräver att jag blir en diktator. Däremot kräver det att vi kan interagera på ett smidigt sätt, utan att bråka. Jag uppmuntrar alltid de djur jag hanterar till att vara nyfikna. Undersök, prova, testa! För allt i världen, lek dig fram! En stor anledning till det är rent självisk. Det är så mycket lättare att träna ett djur som vågar undersöka, testa och prova sig fram till svaret på problem, än ett som står alldeles pall och inte vågar röra sig förrän de fått order om det. Två glasklara exempel är Liten och Stor. Liten är relativt ohanterad, har inte blivit tränad "på riktigt", och kan ibland vara lite av en tonåring - men han är nyfiken och vågar prova. Stor har varit travhäst sen ung ålder, har växt upp i ett familje-travstall, innan han kom till sin nuvarande ägare och hens mamma. Han är den artigaste, säkraste och trevligaste häst du någonsin kommer att träffa. Men han vågar inte prova, han är alldeles för väluppfostrad på det. Ett av de första grejerna jag vill lära hästar, är att ett specifikt tecken betyder att de ska gå ut på en volt runt mig, åt ett specifikt håll. Stor och jag har tränat på det här lite sporadiskt i drygt två års tid - och han "kan" fortfarande inte. Det handlar inte om att han inte förstår, oh nej, han vet precis vad jag vill - men signalen är för diskret. Han vågar inte lita på att jag vet vad jag gör och vill, utan står hellre kvar för att se om jag verkligen menar det, så att jag inte blir arg på honom när han gör fel. Liten... Tja, jag introducerade det ett pass för honom. Passet efter skulle jag göra den andra introduktionen - och innan jag hinner förtydliga vad jag menar, så går han på en volt runt mig. Detta för att Liten vågar prova och ha fel, medan Stor inte gör det! Så, varje gång tillfälle ges så uppmuntrar jag alla hästar och hundar - även Liten! - till att utforska. Liten visar intresse för en plåtburk på en soptunna? För fasen! Vi går dit, pratar lite med den, tittar på den, rör vid den, och går vidare när han tappar intresse. Han visar intresse för en brevlåda? För fasen! Vi går dit, pratar lite med den, tittar på den, rör vid den, går runt den och går vidare när han tappar intresse. Han visar intresse för en lastbil? För fasen! Vi... Du förstår. Stor däremot? Varje gång han visar intresse är tillfälle för party. Som i somras - han visade intresse för ett garage vid Kraftverket. Det är alltså ett asfalterat område som ekar otroligt bra, som han alltid är lite orolig vid, och han visar intresse för ett stort svart hål in i en byggnad? WOHO! Jag uppmuntrar så att jag är blå i ansiktet, manar på honom försiktigt och pratar glatt hela vägen in. När vi kommer nära nog att mina ögon anpassar sig till ljuset där inne upptäcker jag killen som jobbar där inne. Jag hojtar glatt till honom, och undrar om det är okej om jag och hästen kommer närmare för att utforska. Javisst, skrattar killen förvånat, och kommer fram för att hälsa. Jag trycker på honom en godis som han får ge Stor, och jag är så glad på pållen att ansiktet nästan går i bitar. Varje gång han gör något sånt är likadan. Jag måste alltid bli lika överdrivet glad - för att det ens ska bli en nästa gång. Det här gör att jag alltid berömmer - och naturligtvis tillåter - nyfikenhet. Till en gräns. Till och med jag säger stopp när Stor har undersökt en utomhustrappa så nära att han till slut vill klättra upp på den - för det är inte säkert. Jag säger aldrig nej/stopp bara för att. Stor uttryckte en dag att han inte ville göra som vi alltid gör, att han står i boxen med öppne boxdörr och stalldörren - såsom nedan - utan han vill spana ut. Jag erbjöd honom att få stå ute på gårdsplanen, som vi har gjort någon gång, men det var inte av intresse. Så, då blev det såhär. När Stor uttrycker en önskan, så är det ytterst få gånger som jag nekar honom, just på grund av ovan nämnda osäkerhet. (Och nej, grimskaftet sitter inte fast, det är upplagt över gallret in till boxen, så att jag skulle kunna borsta även halsen utan att störas av grimskaftet.) I tisdags, på ridlektionen, så red jag en häst som heter Afrodite - också kallad Ungtanten. Ungtanten är en liten raring - men det är verkligen ett sto, och nu börjar våren närma sig, så hon kan vara lite småirriterad, och hatar sadeln och sadelgjorden mer än något annat i världen. Hon gör inget, men hon ser ordentligt sur ut. Första gången jag red Tanten var för ett goda par år sedan, när jag hade henne på en veckas ridläger under sommaren, och har sedan haft henne sporadiskt här och där efter det, så jag skulle själv säga att jag känner henne ganska väl, i vardagshanteringen. Redan i spiltan (ugh, tyvärr) så hade hon tydligt markerat att det var obehagligt att jag drog åt sadelgjorden - hade hon varit min/om jag hade haft "fria tyglar" så hade jag gett mig redan här. Men, hon är inte min, och jag fick inte tag i någon som jag kunde höra med om jag fick byta häst, så det fick bli Tanten ändå. Vi kom in i ridhuset, och jag fick markera en gång att jag inte uppskattade att hon gick iväg när jag var vid sadelgjorden, utan att jag ville att hon stod kvar. Min ridlärare ifrågasatte om jag hade kontroll över hästen, till vilket jag svarade, dumt nog att "jag föredrar att förutsätta att hon kommer att göra rätt, hellre än tvärtom." Inget man ska säga till sin ridlärare, som har svårt att se att jag ens kan hantera hästar, och dessutom som inte har tid att prata med mig. Ajajaj. "Man ska aldrig förutsätta", och så vidare, och så instruerade hon mig till att hålla ena handen på uppkortade tyglar, medan jag drog åt sadelgjorden med andra handen. Svar nej. Jag gjorde som jag alltid gjorde - utan problem, förutom att hon tydligt markerade flera gånger - och tog mig upp. När jag sitter där uppe så kommer Ridläraren igen för att dra åt sadelgjorden mer. Tanten markerar genom att snappa på sin egen bringa, varpå Ridläraren hugger tag i tyglarna och ruskar om dem medan hon morrar på Tanten. Hon drar igen, och Tanten markerar än en gång. Jag tar i tygeln på andra sidan, för att ge en direktion, och säger, som alltid, "tack." "Tack!?" Ifrågasätter Ridläraren. "Ja? Det är så vi lär hundarna att inte skälla på saker. 'Tack för att du berättade, jag har sett problemet och bedömt det, det är lugnt, det räcker nu.' Samma sak med hästarna. 'Tack för att du berättade att det var obehagligt, jag har bedömt situationen, vi måste fortsätta, det räcker nu.'" "Ja, fast hästar förstår ju inte människor." "Det gör inte hundarna heller, och det behöver de inte, så länge jag förstår." Ridläraren går därifrån för att hjälpa någon annan. Vi rider passet, och jag och Tanten står och väntar på vår tur att få lämna ridhuset. Gång på gång försöker hon blänga på de andra stona i ridhuset, så jag påminner henne många gånger om att det inte är acceptabelt. Det räcker med ett "nej, det räcker" och eventuellt att röra lite i nosgrimman. Vi går sist i ledet in i stallet, och har Ridläraren bakom oss. Precis som förra gången jag hade Tanten, så tar hon chansen att lite demonstrativt utforska - det är helt okej! - genom att sniffa på väggen, lysknappen och handtaget när vi passerar. Till slut kommer vi till en liten tunna på hjul, som man skyfflar bajs i. Hon sniffar på den, men när hon börjar stoppa ner huvudet i den så säger jag stopp; jag vill inte att hon ska ha bajs i ansiktet, och det vill inte hon heller, så då skulle hon ha blivit på dåligt humör. "Nej, nu räcker det, vännen, nu går vi Tanten" Säger jag bestämt, och försöker sedan leda upp henne via tyglarna. Hon gör som jag vill, men lite demonstrativt långsamt - det är också okej. "Nej, så får hon inte göra, då vill hon klättra över dig i rang, stoppa henne!" För det första, hon har redan gjort som jag ville, i och med att hon har lyft huvudet ur tunnan, och nu går lugnt bredvid mig. För det andra, Ridläraren har sett hela händelsen, och reagerar inte förrän hon slutat. För det tredje, RANG!? Det var så länge som jag ens sa ordet rang att jag blev helt perplex och inte kunde säga något. Hela situationen kändes så otrolig för mig. Liksom, vad? Jag ser en häst som har blivit beordrad runt väldigt mycket, som tar chansen att utforska, och ta tillbaka lite "frihet", efter tillåtelse av sin dåvarande ryttare, som dessutom helhjärtat uppmuntrar alltihop. Även om vi skulle fundera i rang-tankar, så borde jag väl fortfarande vara över henne i rang? (Ugh, jag får typ anafylaktiskt chock av att skriva den där meningen) Hon har ju inte på något sätt gått ifrån min vilja, tvärtemot, hon har helt följt mina önskningar, och när jag inte längre uppmuntrar beteendet så avbryter hon det? Nej, jag vet inte alls vad jag vill ha sagt med det här inlägget. Det är egentligen bara jag som rantar och är arg, utan att egentligen säga något bra. Men, nu har ni en liten aning om hur jag tänker, och vad jag tycker om rang/dominans? Den här veckan, alltså. Jesus. För trött för att åka ut till Liten i måndags, för trött för att blogga, för trött för att ta alla chanser jag fått till att åka ut till Liten... Vad är det här?¨ Hektiskt vecka, full av stress och en del ångest - men inga panikattacker! Det känns bra! Tyvärr så kliar det nu i hela kroppen på mig, för att få komma ut till Liten. Jag hade hoppats på igår, när jag var ledig hela dagen. Litens ägare har erbjudit mig att åka med hen ut, när hen slutar klockan fyra på eftermiddagarna. Ja, för fasen, säger jag. Så jag hade hoppats på att åka med henne ut klockan fyra i torsdags, men så skulle både pappa och T upp till Umeå, och ville att jag skulle vara på stand-by ifall att de skulle bli sena - barnen skulle hämtas senast 15, och de visste inte om de skulle bli senare än så, och då vågade jag inte höra med Litens ägare ifall jag kunde åka med hen, i och med att jag inte visste om jag skulle behöva avboka i sista sekund. Så jag låg hemma hela dagen istället. Produktivt. (Och nej, jag behövde inte hämta barnen.) Idag däremot, har jag varit relativt produktiv! Jag bestämde mig, för att nu fasen, så skulle jag söka sommarjobb! Första anhalten var stans ridsportbutik (vi har tekniskt sett två, men den nya har jag aldrig varit in till, men jag skulle troligtvis inte kunna ta mig ut dit med moppen hur som helst), och de öppnade conviniently först, klockan tio. Jag tänkte att jag skulle börja gå klockan tio, för att slippa hänga på låset, men sedan så var jag tvungen att torka mina jeans med hårtork, sätta upp håret, hitta rätt handkräm för att använda som parfym (jag har något irrationellt mot parfym, men gillar att lukta gott) och spreja ner håret med hårspray. När vi äntligen tog oss ur huset var hon nog kvart-tjugo över tio. Så, jag har sökt sommarjobb på uppemot 15-20 ställen, och fått 6 svar om att återkomma med CV, och 2 svar om att återkomma på måndag när managern skulle vara inne. Helt okej, för 3½ timmes jobb, en lördag i början av februari! Vi passade också på att lämna in min nya Xperia, som kraschat (!), och att kolla på en ny vinterjacka. Lutar eventuellt mot en grön Fjällräven :o Efter att jag kom hem så har jag mest legat i sängen, utmattad i skallen och ömmande i kroppen. (Jag vet inte vad det har blivit, men när jag går så gör muskulaturen framför och precis runt höftbenskammarna ont? Dessutom lyckades jag också trilla på is precis utanför Mobilfixarens - ej riktigt namn - så att jag vred till fotleden lite grann igen. Hurra. På den positiva sidan så hade jag ont så att jag trodde att jag skulle kräkas i 10 minuter, och nu gör det egentligen inte så ont.) Stallägaren i Stors stall har det mest perfekta spöet jag någonsin har träffat på - och varje gång jag åker ifrån stallet så gör det ont i själen på mig att inte stjäla det med mig.
Nu söker jag ett liknande/likadant. 119 cm lång, med en 5-10 cm lång "flärp", relativt stor "knapp", silverdetaljer och vitt handtag. Perfekt tyngd och styvhet. Någon som har ett, eller som vet vars det går att få tag i? Jag vet att det bara är onsdag, men veckan måste sammanfattas och ursäktas ändå.
I måndags blev det ingen Liten, och usch, vad jag otrivs med det faktumet. Nej, på grund av urusel tidsplanering från min sida, så var jag hemma, och bakade wienerbröd istället, till när vi skulle stå i cafeterian på skolan och sälja på tisdag eftermiddag. Yay. Hade dessutom mer mobilkrångel än vad jag tror är lovligt. Jag minns nu varför jag var så lycklig när jag fick min nya (nu kraschade) Xperia. Thomas, älskling, snälla börja leva igen <3 Tisdag var inte mycket lättare. Vi började relativt hektiskt, och sedan snabbåt jag lunch, innan jag sprang till cafeterian för att börja grädda första omgången wienerbröd. Naturligvis gled all vaniljkräm ut eftersom att de inte hade jäst ihop i botten, och vi sålde så bra att jag i panik slängde fram min andra omgång wienerbröd efter 10 minuter - som inte ens var en antydan till upptinade. Well, vi sålde slut på mina 21 wienerbröd på 45 minuter, och tjänade därav in 210 spänn, bara på det jag hade bakat. Sedan tillkom H's kladdkakemuffins, på vilka vi sålde slut och drog in 70 spänn, och så L's kärleksmums/snoddas, som vi drog in drygt 170 spänn på. Det kändes som helt okej siffror att meddela resten av klassen. På kvällen var det ju då ridlektion - terminens första, för min del, på grund av sjukdomar och resor. Jag började strongt (jag säger det alldeles för mycket) med ett "fyspass" i form av markarbete i konstant lätt sits. Jag rider på dressyrläder i allt jag gör med Firm, så för det första så är hoppläder svåra, och för det andra - lätt sits? Ehm, nej. Onsdagen då - idag. Den har varit helt okej. Jag har varit trött som as, eftersom att jag inte somnade förrän vid tre, och klev upp halv åtta som vanligt - men jag ska inte klaga. Klassen var på Taekwondo-lektion, som jag avstod, på grund av fotleden. Gårdagens fyspass tog ut sin rätt på den - och att då behöva fjädra, och dessutom sparka, med den? Svar nej. Jag hade en liten vag idé om att åka ut till Liten idag, men jag hade helt enkelt inte ork till det. Istället har jag gjort två plåtar med morotsgodisar, med lite extra kryddor, för att vara extra nyttiga, som jag ska ha med mig när jag ska ut - förhoppningsvis på fredag, och eventuellt även någon gång i helgen. Jag ska nog också leta fram ett scones-recept som jag trivs med - jag ska nämligen stå i cafeterian i morgon på morgon också, men med en ny grupp. Äsch, allting för att slippa Klas. Idag - dagen är ännu ung, om en halvtimme-timme så ska vi ut på ännu en tur med sparken - så var vi ute på en lunchpromenad, där vid tolv.
Först ut var Mellan - som var helt underbar! Konstant och ärligt fotgående första kvarten, innan jag tydligt visade att jag lade undan klickern i fickan, och inte höll några godisar i händerna. Då kunde han gå och sniffa lite, men bjöd fortfarande på kontaktsökande, och han drog aldrig i kopplet! Woho! Dagen jag har längtat efter i år och dagar! Eftersom att det är underbart väder, och han är så otrolig som han är, så bestämmer jag mig för att vi ska gå en längre sväng. Tyvärr så hinner vi inte mer än någon kilometer innan det kommer fram en lös husky på vägen, som inte är glad. Hon smyger sig fram, och morrar dovt, med siktet inställt på Mellan. Mellan tokskäller. Det skulle jag också ha gjort om jag vågade. Jag har en 2,5-meterslina fastspänd i ett midjebälte, så jag behöver inte oroa mig för att tappa honom, men jag sliter ändå tag i linan nära halsbandet - jag håller aldrig i halsbandet i såna här situationer. Det är alldeles för lätt att slita sig ur det, som Drottningen har demonsterat för mig - för att kunna hålla honom bakom mig. Jag håller konstant vikt i kopplet för att veta vars jag har honom, för jag kan inte släppa huskyn med blicken. Jag vevar med armarna och gormar upprepade gånger att "gå hem!", och mitt "ough!", men hunden är obrydd mig. Hon cirkulerar runt oss, blicken fortfarande stint fäst på Mellan, och hon kastar sig fram för att hugga honom på buken - det är det som sticker fram bakom mig. Efter det går jag emot henne, och måttar en spark, men hon är obrydd, och än så länge så är hon neutral emot mig som människa, och jag vill inte att det ska ändras, så att hon ska gå på både Mellan och mig, för då hade vi haft problem. Sedan så spiller jag ut en drös med torrfoderkulor ur påsen jag har på magen, som hon tar intresse i. Jag hade kunnat grina av glädje om jag haft tid. Nu vågar jag sträcka fram handen för henne att sniffa - det gör hon, hon viftar till och med på svansen åt mig, innan hon går tillbaka till att cirkulera Mellan (och mig). Jag tar ett par godisar i handen, visar dem för henne, och kastar iväg dem ifrån oss. Hon går efter dem. Det ger mig inte chansen att ta mig därifrån - så långt kan jag inte kasta dem, då skulle hon tappa intresset - men det ger mig lite tid att ta ett nytt grepp om kopplet, och att snabbt se över Mellan, innan hon är tillbaka. Jag överväger att ta tag i hennes halsband, men jag vågar inte låta henne komma så pass nära, i och med att jag inte direkt behöver. Jag slänger iväg godisar en gång till, och sedan kom hennes matte nerfarande på spark i full karriär. Älskade människa. Hon kopplar hunden, och vi går skilda vägar, efter ett par ord. Hunden har hoppat ur hundgården, med all snö vi fått de senaste dagarna. Jag är inte arg på dem, inte egentligen. Hunden var - enligt min uppfattning - ung. Kan inte ha varit mer än något år, och ägaren gjorde sitt bästa. Med det sagt, så måste jag berätta, att vi tog oss femtio meter därifrån, och sedan skakade mina knän så häftigt under mig, att de vek sig. Mellan, däremot, var helt obrydd! Han gick aktivt fot hela vägen hem också, not a care in the world. (Inte en skråma på honom, efter flera utfall och hugg av huskyn, jag har kollat.) Senare på dagen, när jag slutat darra, så skulle jag ta ut Drottningen på en promenad, hon hade ju varit så olycklig att Mellan fått komma ut, och inte hon. Vi gick en längre bit, närmre en halvmil. Bara någon liten kilometer från huset, så skäller hon och en hund på varandra när vi går förbi. Hon hoppar en del, skäller och är inte riktigt kontaktbar, men det är inte värre än så (och tro mig, det kan vara bra mycket värre än så), så vi går vidare. Hon skäller på en människa, men är helt ointresserad, så jag berömmer, och vi går vidare. Så närmar vi oss huset där hunden som hon skällde på tidigare fanns. Jag ser att det står folk ute, men ser inte hunden, bara vuxna och ett litet barn. Puh, tänker jag, då är hon tyst i alla fall. Men nej. Från ingenstans så dyker hunden upp, och börjar rusa i full karriär mot oss, längs uppfarten som är 50-70 meter lång. Det står lätt 6-7 pers på gården, som bara stirrar och inte rör en min. Drottningen hade gett något litet skall innan, men nu är hon rabiat. Framförallt, så är hon ju faktiskt rädd. Hon sitter fast i ett kort koppel, fasthållen av en människa, medan den andra hunden är lös och springer i fullkarriär. Hon står på bakbenen och hoppar jämfota, skäller allt vad hon orkar, och drar. Vägen är nu skottad, och jag har inte broddar på mig, så att hålla tillbaka henne är inte det lättaste. Fortfarande inte en min. Hunden tvärstannar vid vägkanten, 1,5 meter bort, och stirrar stint på oss. Drottningen slits mellan viljan att gå efter hunden och försvara sig själv, och bara springa därifrån. Jag kan inte förmå henne att röra sig från fläcken där vi stannat, för då skulle hon attackera, det kan jag lova. Hunden står där, i gode två-tre minuter, innan någon får för sig att kalla in hunden (inte för att den lyssnar). Till slut vänder den sig om, i alla fall behjälpligt, och jag lyckas släpa med mig Drottningen därifrån. Att säga att jag fällde ett par tårar när jag kom hem är en underdrift. Jag fulgrinade, i säkert tio minuter, för att jag varit så rädd, och var något så fruktansvärt arg. Hur fan kommer man på, att när det står en tonåring och kämpar för sitt liv med att hålla tillbaka en grov jämthund som är helt rabiat, att man för det första låter hunden rusa iväg, och sedan stå kvar!? Är de inte rädd om hunden!? Usch, så förbannad jag är. Idag är det en vecka och en dag sedan jag skrev sist - och jag är inte här för att skriva om veckan som gått. Nej, det gör jag när jag är hemma vid mina egna dator, som jag trivs med, och framförallt litar på.
Tills dess, så får ni ta till godo på det här. Jag är uppe hos mormor och morfar, och hundarna. När jag är här så tar jag en del av ansvaret för hundarna, för att ge mormor och morfar en mini-staycation ^^ Det betyder, att igår när jag kom, så for vi ut på en sparktur, jag och hundarna. Först ut var Krigardrottningen, för att hon tar mindre energi och är mer av en "uppvärmning", men också för att göraMellan avundsjuk, för att få honom att dra mer effektivt. Det gick väl helt okej med Drottningen! Vi körde neröver, mot "Stan", och jag drattade bara omkull en gång! Det var packade snö där jag körde på vägen, och hon fick syn på något när vi är på väg nerför backen, och börjar dra på ett sätt som jag är oroad över att det är ett "försteg" till en sådan desperation att jag inte får stopp på henne, så jag försöker ganska fort och snabbt stanna sparken, genom att sätta ner foten. Och jag har broddar fastspända, så för mig är det lugnt. Sparken, däremot, med plast"skivor" på medarna, för att den ska glida snällare över asfalt/grus... Så vi får rätt in i snödrivan. Men, ingen skada skedd, Drottningen stannade, sparken är oskadd, jag blev inte mer än lite snöig, så vi kör vidare. Vi körde ungefär 30-40 minuter, om jag läste klockan rätt. Sedan tar jag Mellan. Vi kör uppöver, eftersom att den sidan är upplyst längre (några kilometer), och jag förväntar mig att han orkar mer. Jajamen. Vi kör tills gatlysena tar slut, och sedan vänder vi. På hemvägen är han, som alltid, lite spak, inte alls med samma tryck. Jag sparkar på, berömmer varje antydan till att lägga vikt i selen, och så kör vi. Och, precis som förväntat, så nerförsbacken förbi huset, så ser han sin chans. Om han springer fort nog förbi, så kanske han slipper gå hem? För att förtydliga, man kan i alla lägen stoppa honom med röstkommandon, även när han vill susa förbi, så det handlar inte om det. Jag manar på, för jag känner honom väl nog för att veta att han inte är klar med att springa. Så vi susar förbi huset i hög fart, och kör ett par kilometer även åt det hållet. Körde vi totalt kanske 8-12 kilometer? På söndag blir det dubbelstall!
På morgonen/förmiddagen, så har jag Stor, och ska då passa på att rida ut med en kompis och deras familjs ponny. Det var ungefär ett halvår sen sist, och jag tror inte att vi har träffats "på riktigt" sen vi var på Ed Sheeran-konsert tillsammans i november, så det ska bli jättekul! Efter det ska jag mellanlanda hemma för att äta lunch och eventuellt byta chafför - vi för se hur det blir. Sedan ska jag vidare ut till Julia, för att spana på hennes Heest, och eventuellt skrika lite på dem. Spännande! Om det blir så att det blir T som skjutsar, så stannar vi eventuellt förbi hos Liten bara för att spana på'n, eftersom att hen inte gjord det. Woho, fullproppad dag! Därför blir det kanske ingen bloggning då. Eventuellt inte måndag heller, för då har jag ju Liten. Inte på tisdag heller - för då är jag i Umeå för praso-besök på Forslunda, och ska övernatta där. Whoo, plåga sig själv! Så... Vi kanske inte ses förrän på onsdag kväll? :o You have been warned.
Idag var en riktigt ointressant, trög dag. Började dagen med att hänga på sidan av sargen när klassen hade skridskor på idrotten - min fotled är än inte så bra som jag vill att den är innan jag åker skridskor. Tillfällig omläggning av schemat, för det bättre, men jag är inte så bra på det här med plötsliga förändringar. Jag kom på att treårsdagen till en väns bortgång var för två dagar sedan, och att jag helt missat det. Min telefon kraschade totalt. (Det är någon hemma, men ironiskt nog, telefonen ringer inte, så att säga.) Så, att åka ut till stallet? Inte det första jag tänkte på, men torsdagar är alltid torsdagar, no matter what. Jag valde att åka ut efter middagen istället för före, för att hinna landa åtminstone en aning. Det jag inte visste var att det bara var pappa hemma ikväll, så han skulle behöva ta barnen med sig i bilen när han hämtade - dvs, vi ska helst vara hemma igen senast halv åtta. Räcer-stalljobb! Jag gjorde det allra mest basala, och sprang sedan ut i hagen med ryktgrejerna. Sedan visade det sig att jag hade lite tid över, så då sprang jag tillbaka ut i hagen och tricktränade extremt snabbt. Vi tog igenom "bort", "backa" och lite grann övade vi på att imitera-lyfta hoven/introducera klickern. Stor är inte den mest entusiastiska tricktränaren, så vi håller det på en låg och mycket lugn och leksam nivå. Han trivs inte med att det blir svårt, så då gör vi det inte svårt! Svårare än så är det inte (pun intended.) Mer miljöträning för Liten! Vi hade Julia med oss ut, så att den ena skulle kunna leda och den andra träna/hålla koll, och det känns alltid så bra att vara två när vi gör sånt här. Jag selade på med däckel och brösta, men skippade bakselen eftersom att vi just nu fokuserar på att få ett ordentligt kliv, och jag vill helst inte ha något alls som kan störa honom i det. Vi började med att dra reptyglar, i och med att de är lätta och relativt långa. Det gick helt okej, men när han svängde "åt fel håll" så att de hamnade mot/mellan bakbenen så var det läskigt, men efter lite snabb intensivträning med det så var det inga problem att gå på volt med en reptygel på varsin sida om honom. Jag provade också att ha tyglarna knäppta i bröstan, och så la jag vikt i dem, som förberedelse till svängel och dylikt. Gick superbra! Jag fick ju lite bakläxa i det att jag gärna vill låsa axlarna och armbågarna när jag ska lägga vikt i, och poängen är ju att han ska få pendla fritt med bröstet när han drar, så det var inte så jättesnyggt gjort av mig. Men av honom gick det jättebra! På slutet så lutade jag all vikt jag kunde och vågade på tyglarna, och nog hade jag kunnat hålla tillbaka Jappe med den vikten, gott och väl! Efter det gick Julia in i källaren för att värma sig - den mesen ^^ - så då miljötränade vi lite mer med en Ikea-påse. Först så flaxade jag runt med den, och promenerade med honom. Efter det knöt jag den bak i byxorna. Efter det så hade jag den på huvudet. Efter det knöt jag den bakpå byxorna igen, och sprang och skuttade. Till sist så hängde jag den i tömringen på däckeln på honom, så fick han gå en liten meter med den på - efter att jag fått ta överallt på honom med den. Det känns bra att han är så stabil som han är! Men, det allra viktigaste: VI FICK BUSA! Under två års tid så har ju jag tagit hand om Stor, och Stor är inte så mycket för att busa, i allmänhet, men speciellt inte med mig. Så därför är det jättestor for mig att jag fick busa med Liten, bara andra gången jag haft honom lös! Medan Julia var inne, så fick jag honom till att springa med mig åt alla håll, och tvärstanna, och tvärvända och allt sånt. Däremot när Julia kom ut igen och jag bad henne filma, ja, då kunde han ju nästan hellre stå och mysa med Julia, så kanske han skulle få gå in och äta mera sen. Därför blev det bara två rundor, och båda två mot Julia (och grinden), men efter det att han galopperade - OCH GJORDE ETT MF:ING GALOPPOMBYTE - så kände jag att vi var tvungna att ge oss som en belöning. (Väl inne i stallet diskuterade jag och Julia lite barfotaverkning. Good times.) Bild från uteritt förra året. Jag blev erbjuden att ta honom en extra dag i helgen, så då valde jag idag. (Jag blev frågad ifall jag ville "rida", så då fick jag väl gott och väl rida då.)
Jag hade sovit hos mamma natten innan, så hon skjutsat in mig till stan vid elvatiden, så fick jag stanna hos pappa för att hämta upp grejer och se till så att jag kunde få hämtning, så skjutsade hon ut mig. Jag valde att direkt fara ut och rida. Bild från 2012. I torsdags så hade jag Julia med mig ut till Stor, för att jag skulle få prova att rida utan huvudlag. Tanken var att jag först skulle löslongera för att jag skulle kolla av att han ville samarbeta, men grejen var att det inte var skottat på banan, så det var cirka 40 cm pudersnö. 40 cm är bra för ridning utan huvudlag eftersom att det är lite tungt att busa omkring. 40 cm är dåligt för löslongering, för det betyder att Johanna måste springa i samma tempo som en pensionerad travare i 40 cm snö. Eh, nej. Det blev latmanslöslongering ^^ I alla fall, så löslongeringen gick bra, även om vi stannade och pratade lite hästfilosofi och -träningsteknik med Julia mitt i allt, där Stor var alldeles för snäll för att visa någonting alls på. Gullungen. Sedan så hjälpte Julia mig upp, så red jag honom lite snabbt i grimma och med hemmagjord voltigegjord - precis som vi gjorde förra veckan. Jag tog igenom lite lösgörande övningar och provade att trava lite på honom. Till sist så fick Julia knäppa av hon tyglarna. Hon fick strikta instruktioner om att vara beredd på att ta fast honom och antingen ge godis eller hö. Allting gick helt okej ett tag, jag provade att göra ett par halter och gav en del godisar uppifrån, och fick morra lite på honom lite då och då allteftersom att han blev mer och mer sugen på att trava. Det var inte okej, för poängen var att vi skulle skritta, och befästa halterna. Men tji fick jag! För mig är det helt okej om Stor vill busa, i de flesta lägen. Däremot, så är vi på banan (som inte är stor) så är det inte okej om han gör det i vänster varv. Han är bra mycket svagare i vänster varv, och har inte riktigt kontroll i vänstergaloppen, särskilt inte på en sådan liten yta. Så när han då börjar galoppera - vänstergaloppera, woho! - och svänga in på än snävare kurvor, och dessutom börjar bocka i vänster varv? Minst sagt - jag var inte överlycklig. Jag hojtade på Julia att hon skulle ta fast honom - det var inte panik - men jag glömde att specifiera att hon inte skulle springa. Springande människa när Firm är lös = Firm ska härma. Efter korrigering av Julia, så fick hon fast honom, och fick sedan hjälpa mig att "putta ut" honom på spåret, så skulle vi bara skritta till grinden, så skulle han få äta lite hö, så skulle vi vara klara. Jag tror att Julia var mer skärrad av bockandet än jag var. Det är nämligen så, att Stor's bockningar är något bekvämare än hans samlade galopp. Dvs - det känns som att sitta på små fluffiga Mumin-moln. När han då bockar i 40 cm pudersnö? Långsamma och extra luftiga språng. Tänk dig att sitta på en vältränad Grand Prix-häst. Så, första ridturen var inte en total succé. So what? Det var en introduktion! Tanken var att vi skulle prova att se om det gick - och det gjorde det! Nu ska vi bara klura på hur vi ska ta det vidare. Jag är sjukt nöjd! (Efter att jag satt av så gick Julia in eftersom att hon frös. Jag och Stor stannade kvar - och busade! I vänster varv fick vi till både galopp och fler bocksprång! När jag ville prova även i höger, så markerade Stor att det var bra sådär. så då var det bra sådär, helt enkelt. Vi gick in, och medan vi gjorde stallsysslor så diskuterade jag och Julia mer. Vi är väldigt lika inom vissa grejer - och väldigt långt ifrån varandra inom andra.) Ugh, vad jag längtar efter sommaren.
Vi har provat repgrimman! Och den är jättesöt! Och han är så duktig! (Vadå överlycklig?) Det är en ganska cool kille det där <3 Vi jobbade i repgrimman och med det långa grimskaftet. Jag hade hoppats på att kunna ha honom lös och jobba så, men grinden hade frusit fast, och vi introducerar inte att jobba lös med grinden öppen :D När jag träffade honom första gången så fick jag vara lite bestämd med honom, och visa övrtydligt vars jag ville att han skulle gå, i relation till mig, i vilket tempo, och att jag inte var förtjust i att han gick om det. Idag (igår) någon månad senare, så tar jag honom till ridbanan, i ny utrustning, och kan lita på att han följer mig, även när jag inte på något sätt håller fast grimskaftet, utan bara låter det ligga på mina öppna fingrar. Mys! Vi gjorde inte så mycket, vi gick runt, provade att gå på lite böjda spår tillsammans (båda bort och mot honom) och det gick alldeles utmärkt, vi provade att jobba på volt - där vi haft problem med det mesta, att gå ut på volt, göra halt på valt, stanna kvar på volten, och att komma in från volten - där det allra mesta befästes ganska bra, men det finns ju fortfarande grejer att jobba på. Jag introducerade också att jag vill att vi ska "röra oss tillsammans". Alltså att han ska härma mig. Dvs, jag går - han skrittar. Jag springer - han travar. Jag härmar en galopp - han galopperar. Skritt och trav gick utmärkt, men när jag bjöd in honom till att galoppera med mig så travade han i stället, så då släppte vi det. Det är inte mer än så. Det är sällan ett krav att han ska göra precis som jag säger, för det mesta är det ett förslag. Vill han inte, så är vi inte där än. Det är helt okej för min del. Vi introducerade också att backa för beröm, med hjälp av röstkommando, att jag "wigglade" grimskaftet, och att jag tog ett steg mot honom. Bara ett steg bakåt belönas med att jag backar av, bjuder in honom till mig, och en liten mysstund. Vi kunde inte vara ute så länge - det har blivit ganska kallt häruppe, och jag hade inte tillräckligt bra vantar - så efter ett tag gick vi in i stallet, och övade på att stå i boxen med boxdörren öppen, utan att gå ut. Det gick sådär! Han fick behålla repgrimman på sig, eftersom att han skulle stå lös i boxen sen, så jag ville inte byta bara för att ta på en stallgrimma i fem minuter, men också för att repgrimman är en arbetssignal - och jag ville att han skulle vara kvar i det "state of mind". Det skulle aldrig falla mig in att binda fast en häst i en repgrimma, men jag ville att han skulle tro att han var fastbunden, så jag lät helt enkelt grimskaftet sitta fast i repgrimman, och så drog jag det genom spjälorna i boxgallret. Det hängde alltså fortfarande löst, det skulle inte ta emot alls att dra det genom gallret, men han kunde känna tyngden och se att grimskaftet gick mot gallret, och jag kunde snabbt och enkelt ta tag i det för att backa in honom i boxen igen när han tog något steg ut. Perfekt! Här kan man se att grimskaftet hänger ut. Det är alltså inte fastknutet någonstans, utan vilar bara på golvet utanför boxen. (Jag hade varit ute och hämtat lite halm, så Rebell är sugen på mat ^^) I och med att det var så kallt ute, så var vi ju inte ute så länge, så helt plötsligt hade jag två timmar över i stallet. Jag satt ungefär en timme hos Liten i Bosse's box (han hade fått stå inne eftersom att han hade klurat ut ett sätt att komma åt Bosses 'fri tillgångs-bal' med hö, och han får ju inte äta mer än något litet kilo, så medan de försökte lösa problemet så fick han stå inne. Det var riktigt mysigt att sitta där inne, och jag fick ett par pussar av en liten mule under tiden. Han var också extremt intresserad av det faktum att telefonen kunde både lysa och inte lysa. Helt fascinerande! Jag passade också på att prata lite med Kossan när jag gick förbi. :D Liten är avundsjuk på hennes hö, och hon var så avundsjuk på Liten's Ikeapåse med halm att hon höll på att gå sönder. Känns bra! ^^
Ser du så fin den är! Och så liten!
Den är beställd ifrån PlayLoveLearn, vars ägare är supertrevlig, och prodkuten kom fort, och verkar än så länge vara hur fin som helst (jag har inte hunnit prova den på Liten än dock.) Relativt smala och underbart mjuka rep, och åh, jag går mest bara runt och myser! Igår red vi på banan i kraftigt snöfall som var ordentligt blött. När det är blött ute ska vi helst inte ha sadeln, eftersom att den är bra fuktkänslig, så för mig betyder det att jag rider barbacka. Snöar det mycket tar jag ofta också det här fleecetäcket, som i princip aldrig används, så det gör inget att det blir blött. Idag gjorde jag också en "hemmagjord voltigegjord" av hans tömkörningsgjord och ett par snappknäppestyglar. Jag red på min blå grimma, och tog de långa tyglarna från pelhamet, och så övade vi på att rida på rösten. Gick relativt bra!
Problemet var ju att jag för det första var lite nervös, och ville hålla i spännet på tyglarna, bara för att de inte skulle falla över huvudet på något vänster, och då råkade jag ju ge signaler som jag inte menade att ge, som störde vår kommunikation. Ett annat problem var att jag var själv, så då kunde jag inte stänga grinden in till ridbanan, vilket gjorde att han hela tiden sögs dit, så att jag fick ta i tyglarna och vara lite småarg på honom lite nu och då, så att han inte skulle smita ut. Tramshäst. Men halter från skritt gick bra - och jag såg till att ge ett par godisbitar när vi stod still, för att förstärka det - och avsaktning från trav till skritt gick relativt bra. Återigen, jag tror att det blir bättre när jag inte har tyglar att oroa mig om, och när vi kan stänga grinden. När jag till slut kunde slappna av och sluta oroa mig för tyglarna - dvs när han hade busat av sig - och kunde släppa dem helt, så gick han hur fint som helst! Ryggen ordentligt lyft, långa fina steg, och så började huvudet dala, till en punkt när de han började närma sig knäna med mulen - även i traven! Där gav vi oss, och så fick han mycket beröm. Alla Grabbarna fick komma in när jag kom till stallet där vid fem, och det var ju sjukt spännande enligt Stor. :D Idag så har jag provat på att göra hästgodis för första gången! Tidigare har jag kört på morötter, äpplen, eller Morotskrafft, men nu när Liten är fångkänslig, så hittade jag på ett recept, som jag hoppas är lite nyttigare. Jag lägger inte upp något recept någonstans förrän jag har fått expertutlåtande från Liten (och eventuellt någon fler) om de är ätbara eller ej, men här, håll till godo med en dålig mobilbild. Mums?
Igår gav vi oss på Milen i byn där Liten står. Redan på väg ner mot Bönhuset, som man måste runda för att komma ner till Milen, så reflekterade jag över hur "lagom" Liten var i humör och energinivå, och funderade på om han kanske hade fått följa med på en motionsrunda dagen innan. Vi promenerade lite drygt en timme, allt som allt, även om kilometrarna inte blev så många - safe to say, vi tog inte Milen. Vi får helt enkelt försöka en annan dag. Det var en sådan myspropp med ut, så jag blev lite varm inombords! Jag vill helst att hästar som jag leder inte ska gå med sin bog framför min höft, vilket betyder att ofta hamnar de lite snett bakom mig, om inte precis bakom mig, och det är alltid helt valfritt. Men Liten har hittills varit för taggad/stressad för att kunna slappna av och komma in bakom, utan vi har ofta fått diskutera vars jag vill att han ska vara, i relation till mig. Men inte igår. Efter den första kilometern hade han inga problem med att lägga sig bakom mig - han luttade vid något tillfälle till och med pannan mot min rygg. Mysunge! Modig var han också. Han blev bara rädd en gång, och då var det nog en kombination av en underlig jordkällare, en överfylld soptunna, och en bil som körde in på gården intill oss. Då provade han trava ett par steg, men var enkel att övertala att stå still och äta lite godis, och innan vi visste av det var vi på väg därifrån. Vi passerade bilar, sparkar, barncyklar, bilar som lät som flygplan - helt ärligt -, en man som var ute och sprang med sin lösa, nyfikna hund och människor. Vi hade också problemet att Liten hade lite problem med bakbenskontroll, och körde lite Bambi På Hal Is med bakdelen, så vi gav oss relativt fort. Jag hoppas på bättre väglag till nästa gång! Hästgodiset fick godkänt av Liten! Jag gav ett par smakprover till Julia, bara för att se hur receptet funkar för andra hästar, men det känns ju bra att han gillar dem i alla fall.
Åh, och btw. Jag skulle få ett par skackler som morfar hade över ute i en lada, och i och med att Liten ska miljötränas inför inkörning, så lät ju det jättebra. Morfar lovade att han skulle surra fast dem på taket, så skulle jag få dem när jag kom hem. Och satan så fina de är! Visserligen är de ju gjorda i trä, så de är ju lite slitna, och metallen är lte rostad, men alltså, det är fina, kurvade trästycken, med "hål" för inspänninge, och svängeln funkar utmärkt! Den är en del tung, stor och klumpig, men vafasen, lika bra att han vänjs in med det. De har uppenbarligen hört ihop med en gammal fin harv"maskin", och de är i ordentligt bra skick. Iih, vad glad och taggad jag blir! (Nu ska jag bara prata med hans ägare och höra om jag får förvara den där, det lär bli lite jobbigt och ta den fram och tillbaka varje gång :D) Idag har jag fått rida ut på Stor! Äntligen! På grund av väder, underlag, och min skadade fotled har det varit ett bra tag sedan vi har kunnat rida, så jag var verkligen taggad - och dessutom hade jag lyckats tajma så att jag var i stallet medan det var ljust! Det jag tyvärr inte tänkt på, var ju underlaget. Fy fan så tråkigt. När jag var i Dalarna och firade jul, så var det -20 grader och snö. Så fort jag kommer hem - is, +3 grader och slask. Naturligtvis. Men jag tänkte mig ändå få ta mig ut på en liten tur, jag var ju ändå så sugen, och det var den enda tur jag skulle kunna ta på länge i dagsljus, så det gällde ju att passa på. Jag skulle ha skitit i det. Underlaget uppe vid Kanalen (där vi vanligtvis rider) var ju isbana. Det gick ju bra för oss - så länge vi skrittade. Så jag skrittade. Sedan kom vi till ett ställe, där ägaren rapporterade att det var en eld dagen innan, som han hade varit rädd för, så där snurrade han och ville gå hem, så vi stannade ett tag och tittade på den, innan vi gick hem. På hemvägen så släppte jag honom på ett "varsågod". Varsågod för oss betyder att han själv får välja gångart och tempo, så länge jag sitter bekvämt. (I dagsläget betyder det; skritta, eller trava relativt långsamt, i en ärlig form.) Det brukar jag ge, när han är någorlunda avslappnad, mjuk och lugn, men ändå har lite myror i kroppen. Hade någon annan sagt att de kunde göra så med sin häst, så hade jag betvivlat det, så därför betvivlar jag mig själv, även om jag har upplevt det i första hand - och dessutom har bilder på det. Jag menar, att hästen själv väljer att gå i en ärlig form - frivilligt, bara för att få trava? Det låter ju synnerligen osannolikt. Men helt ärligt - det funkar. Visst, idag så fick jag hjälpa till lite onödigt mycket, det måste jag erkänna. Egentligen ska jag avbryta honom så fort det blir obekvämt, istället för att hjälpa honom tillbaka i formen. Nej, det blir en smäll på fingrarna, så får jag ta skärpa mig till nästa gång. Innan vi red ut, så lämnade jag honom i stallet, lös, med en hötuss, så som jag alltid gör, medan jag gick ut och utfodrade Grabbarna. När jag kom tillbaka var hötussen orörd, och han hade vänt sig om så att han stod med huvudet mot dörren jag kom in genom. Tja, jag tänkte väl mest att han var frustrerad över att han inte fått röra på sig ordentligt på ett tag, att han stått inne länge på grund av nyårsafton, och att jag hade varit borde två gånger under december månad, så jag vände honom om igen, och tänkte inte så mycket på det. Vi red ut, och han kändes lite frustrerad, men inte övertaggad eller för energisk - såsom han brukar vara när han är frustrerad. Nej, det var som en tom frustration. När vi kom tillbaka så klädde jag snabbt av honom, ryktade och kastade ut honom i hagen. När jag sedan står och fyller höpåsar, så ser jag hur han bara står, mitt i hagen, trots att han fick 4 kilo hö för nästan en halvtimme sen. Vanligtvis, så brukar han inte röra sig förrän höet är uppätet, så det var en liten varningsklocka, och jag mindes med ens den oätna hötussen i stallet. Ajaj, tänkte jag, och gick och hämtade termometern. Ibland känner jag mig som en vandrande sådan här: Jag gick alltså ut i hagen, till en häst som jag reagerat på är tvärsöver, irriterad, frustrerad och allmänt på tvärsöver-humör, med termometern i högsta hugg. Redan här kan man ju reagera.
Sedan säger jag till honom, att "älsklingen, stå kvaaar en stund du, ät lite grann vännen" och så börjar jag tempa honom. Jag har alltså inte värmt termometern (ni har den ju visserligen legat inne i ett varmt stall, men ändå), inte spänt fast honom i något, inte ens tagit på honom ett grimskaft. Nu känner ju jag honom så väl att jag vet med 97% säkerhet att han inte kommer att göra något, men jag tänker för mig själv - om jag såg någon annan göra det här, hur mycket skulle inte jag ha skällt på dem då? Då skämdes jag lite grann. (Han hade 37.9 i temp.) (Jag rapporterade till hans ägare, som ska hålla ett öga på honom.) Nyår spenderades den här gången i mina morföräldrars hus, med deras hundar. De skulle själva till grannen för att fira, och jag klagar inte på att få fira själv, med hundar, i och med att vi ligger i mellanåldern, där några av mina vänner ska ut och festa (dricka) med sina kompisar, men alla andra i princip ska fira med sina familjer, så då blev det bara jag. Precis när jag kom så var det stora kramkalaset med hundarna - Jappe ska ju alltid sitta i knät, och tja, ni ser här nere vad Tassa gjorde. Sedan blev det ännu mer kramkalas! (I en 90's säng.) Kvällen efter så åkte jag ut och sparkade med hundarna (en och en, naturligtvis). De drar ju med morfar, och då är de... Ska vi säga taggade? Så jag bestämde mig för att vi skulle fara upp mot Globen, för då får vi starta i en uppförsbacke, så blir det lite svårare för honom att dra mig till världens ände utan att jag får stopp på honom. ....Men icket! Då hade ju morfar åkt skidor med dem tidigare på dagen, och efter det hade dem fått middag, och sedan började det vara 21-22 tiden, och därav nästan sängdags, så Mellan var ganska nöjd med att gå fot med sparken, trots mina uppmuntrande tillrop. Men, tja, efter någon kilometer så slog han tag i saken och drog lite grann i nedförsbackarna så att jag slapp sparka i alla fall. Ganska snart efter det indikerade han att han ville vända hem, så då gjorde vi det, och då fanns det inte ens en antydan till att dra. ...Förrän han tog sats och susade förbi infarten till huset. Tja, men vafan, hojtade jag och berömde honom. Så då åkte vi en liten runda till. Krigardrottningens runda såg nästan likadan ut. Jag valde att åka åt andra hållet, så fick vi starta i en nedförsbacke, eftersom att hon behöver mer uppmuntran än honom. Hela första 1½:a kilometern gick hon ett steg framför mig där jag stod på medarna, och jag bestämde mig för att istället för att vända om och ta den långa, jobbiga uppförsbacken hem, så skulle vi ta en brantare nedförsbacke, ner på Husse's uppskotrade skogsrunda, där man får flera små uppförsbackar i stället för en stor. Jag fick nästan släpa henne fram, tills vi kom till backen där jag var tvungen att bromsa sparken bara för att hålla mig under fartgränsen - då blev det liv i tanten! Jävlar vad hon drog! Strax efter det - när vi svängt in på skotervägen - så var jag tvungen att stanna henne för att jag upptäckt att jag selat henne fel, så då fick vi sela om. Men det var ju bra, tänkte jag, för strax efter det kom en liten nedförsbacke, och sedan en större uppförsbacke. Fan vad bra att hon var taggad och drog då! Tror ni hon drog? Nej. Så vi promenerade hem. Hint: jag var betydligt tröttare än henne. Så kom äntligen nyårsafton. Jag laddade upp ordentligt, som synes, och gjorde i ordning ben som hundarna skulle få strax före midnatt, för att hålla dem lugna när fyrverkerierna gick. Jag gick mest runt och små-åt och mös hela kvällen, och såg på Buskis. <3 Så kom Loa Falkman på tv:n, och jag och Mellan skålade i Pommac respektive råhudsben och mös.
Mitt i allt det här kom en orolig Krigardrottning ner från sin tronsal - och vandrade som en vilsen själ mellan den trånga mörka toan, och det trånga, mörka området bakom dörren in till vardagsrummet. Efter att sett henne vandra ett par varv, så valde jag att sätta mig inne på toan med henne, för att hålla henne sällskap, och förhoppningsvis hålla henne lite lugn. Därinne satt jag och grät glädjetårar i nästan en timme just efter midnatt. Ganska fin start på året? Anledningen för glädjetårarna var eftersom att vi har en orolig, stressad hund, som har valt att gå och lägga sig i ett litet, mörkt utrymme. Så kommer jag, och vill komma in i detta lilla, mörka utrymme, tillsammans med en rädd och bokstavligen "cornered" hund. Detta är ju receptet för att bli biten. Allt hon gjorde var att slicka mig lite på knät, och använda mina staplade ben som huvudstöd när hon ville spana ut genom dörrspringan. Min fina, fina, lilla drottning. I måndags (vilket var ett tag sedan) så gick jag och Julia ut och miljötränade Liten, lite grann. Eftersom att han relativt nyligt haft ett milt fånganfall, så ska han ju helst inte gå på böjda spår, så vi valda att ta med honom ut på en promenad, och så skulle vi se om han var lugn nog att miljötränas där. Och jajamen! Vi promenerade närmre en kilometer ut, och en bit innan vi vände så satte vi fast longerlinan i tömringen på däckeln, och så skickade jag Julia på att släpa den lite i baken, och om han var cool, att röra den vid bakbenen. Det var ju helt lugnt för grabben! Så när vi vände så gav jag honom till Julia, så knöt jag en knut på linan för att den skulle bete sig konstigt, så gick jag därbak och wobblade den upp och ner och sida till sida, jag köra "långhopprep" med linan... Det mesta jag kunde tänka mig skulle kunna gå! Han var en riktigt cooling genom allt, och jag är så stolt! Han är så duktig, min Liten <3 Nu ska jag återgå till att se SPN och dricka julmust. I morgon åker jag ut och möter upp Julia, så ska vi se om Liten ska få prova på att dra lite grimskaft. God jul!
Igår försökte jag mig på att göra wienerbröd, som gick precis som ni kan tänka er - åt hellpåttsikke. Nu vill jag inte vara den som är den, men jag tror faktiskt att receptet var lite underligt. Jag reagerade redan när jag gjorde i ordning degen på att den verkade väldigt torr, men i och med att det var första gången som jag gjorde wienerbröd så viftade jag bort tanken - men icket! Hela degen for i soporna, och jag kände mig väldigt sågad i fotknölarna.
Så idag så försökte jag igen, med nytt mod och nytt recept, och nog fasiken så gick det! Satan så goda det blev! Frasar hela tuggan igenom, utan att för det vara torra! Åh! Sedan gjorde jag vaniljkrämen på riktigt vaniljpulver istället för vaniljsocker, så vaniljkrämen ser lite underlig ut, men man klagar inte när man smakar den. Nu väntar de bara på i morgon kväll för att få lite glasyr ringlad över, och på onsdag så ska vi i franskagruppen fika, så då ska de få följa med dit. Så jävla nöjd! (Lite mindre glada nyheter är att Liten har haft ett milt fånganfall, och jag hade inte möjlighet att åka ut och pussa på lillkämpen ikväll, så det får bli på onsdag. Det skär lite i mammahjärtat - även om jag varken är mamma eller hans ägare. Hans ägare rapporterade däremot att han varit pigg hela dagen som anfallet varade. Vilken liten hjälte jag blivit kär i!) Idag var det då Stor's tur, det är ju torsdag idag. För det första var det lite spännande redan innan, för att se om jag skulle ta mig ut och hem, men mamma ställde upp <3
Hela dagen har det i princip snålregnat, och det är så kallt ute att det i princip fryser direkt, så att ta mig den lilla biten till och från skolan var ett helt äventyr! I stallet har dock Stor's ägare ett bar helt underbra broddsulor som man trär utanpå skosulan, så i stallet var det helt lugnt att röra mig utomhus. Började - som vanligt - med att göra stallsysslor. Höpåsar, mocka, göra kraftfoder, göra i ordning foderjästblandningen för att låta den svälla... Vanligtvis kommer jag till stallet någonstans mellan 17-17.30 och då brukar min första punkt på dagordningen vara att ge stallets alla tre hästar middagshö och middagsvatten. I dag, däremot, var jag där redan 16.30, och då fick hästarna rent vänta med att få mat, tills jag hade gjort stallsysslor! Oj, vad paff Treåringen blev! (Helt förnärmad, blev han, han brås ju trots allt på sin Flockledare.) De hade stått inne längre den natten än de brukar, på grund av vädret, så mockningen blev ju ett äventyr och ett halvt, men jag lyckades ta mig ut, helskinnad, på andra sidan. När jag då väl kom mig till att hämta in Stor, och ge de andra två middag, så var den väl lätt 17.20, men Treåringen och Flockledaren vet (bättre än Stor, till och med!) att om jag dragit in och ut skottkärran innan jag kommer ut till hagarna, så ska jag hämta Stor, innan de får middag. Så de väntade spänt, men var inte särskilt upprörda. Däremot, när jag lämnat Stor lös i stallgången med nästan ett kilos mellanmålshö, och kom ut till hagarna för andra gången, då blev det liv i grabbarna må du tro! Treåringen gnäggade till och med åt mig när jag kom. Efter att grabbarna fått mat, och jag kollat alla vattenhinkar, så återvände jag till stallet. På vägen in reflekterade jag över det här att man aldrig ska lita på ett djur till 100 procent, och jag tänkte på det här med att jag fullständigt lugnt lämnar Stor, helt lös, i stallet. Det finns många som reagerar på hur lättvindigt jag lämnar honom ensam, lös, och hur jag inte håller i grimskaftet när vi går, och sådana saker, och tycker att jag är för naiv och 'trusting'. Men helt ärligt, det är jag inte. Jag försätter honom aldrig i situationer när jag inte är mer än 95 procent säker på att allting kommer att gå rätt. (För som sagt, helt 100 procent säker kan man aldrig vara.) Som när jag lämnar honom lös. Visst, han står lös. Men samtidigt ser jag till att alla ytterdörrar är stängda. Jag ser till att (om han inte är helt lugn) han har något att tugga på och koncentrera sig på under tiden jag är borta. ,Jag ser till att hans egen, och boxgrannens boxdörrar är stängda. Jag ser till att foderlådans lock är stängt. Jag ser till att det inte finns några hinkar han kan råka trampa i och fastna/förstöra. Så även om jag lämnar honom lös, så är jag alltid aktivt medveten om vilken situation jag lämnar honom i, och det tog oss nästan 2 år, att komma till den punkten vi är i dag, när jag lättvindigt lämnar honom helt lös i stallgången, medan jag går ut och är borta i upp till 20 minuter (i extremfall). Och Jag är stolt över den utveckling vi har gjort. (Idag vågade han komma till mig, bara på signalen att jag kallade på honom med det ljud jag gör mellan tänderna! Det är stort! I vanliga fall måste jag locka med handen, eller till och med komma och ta honom lite i manen för att han ska våga ta initiativet, men idag vågade han! Woho!) Idag så har Liten fått ha sele på sig för andra gången hos sin nuvarande ägare, så då har jag och Julia passat på att tömköra.
Det visar sig ganska tydligt att han har haft sele på sig förut - han är en sådan cooling! (Det var sagt från förra ägaren att han var baksygg, men han är helt okej med att man står bakom honom, borstar svansen, pratar, klappar honom över ryggen - idag råkade jag trampa honom lite mjukt på bakhasen när jag skulle klämma mig mellan honom och väggen - rörde knappt ett öra - men framförallt så reagerar han inte på bakselen, för det trodde jag verkligen att han skulle.) Däremot så är det lite läskigt att bli tömkörd, när han måste vara ganska självständig, så det ska vi jobba på. (Jag vill ju helst att det kommando jag ger, ska gälla tills jag ger nästa, så jag är helst inte inne och pillar på honom konstant för att få honom att gå rakt, och det är lite läskigt, för då kan det ju gå en stund utan att han får direktiv.) Vi börjar alltid "från början" så att säga, med honom, för att verkligen se till att vi inte får några bakslag. Dvs, vi sätter på selen inomhus, leder honom till banan så att han får känna på den, så går Julia intill och leder honom medan jag styr i tömmarna på banan, så börjar Julia glida lite ifrån honom, så kopplar vi lös honom och Julia går intill, så glider hon ifrån, och till sist så tömkör jag själv. Det gick relativt fort, och så fort jag kunnat tömköra själv, så kopplade jag lös tömmarna och så satte jag och Julia oss för att dricka lite saft, så skulle han få gå runt lite själv och bara känna på selen. Som tidigare nämnt - cooling. Det var ju helt lugnt. Vi provade promenera ett varv lös när han fick följa oss, och var en jättefin pojke. Efter det kopplade jag på tömmarna igen, så provade vi på att gå på "självständiga spår". Hittills hade vi bara gått på spåret intill staketet, för att han skulle ha något att vila sig på. Så provade vi att gå på två diagonaler, och visst var det ju lite jobbigt och lite läskigt, men han traskar ju på så länge man är tydlig med vad man vill! Allra sist i tömkörningen provade vi att gå på en volt - och den blev ju förvisso inte snygg, men det var ju inte det viktiga heller - och jag hade mycket större problem med att styra Julia än vad jag hade att styra Rebell! :D Vi hade lite missar i kommunikationen, men när jag kom fram till hur jag skulle formulera mig så traskade han ju på hur fint som helst! Precis innan vi gick in och selade av så provade vi att gå över hagkompisens flakvagnsskacklar ett par gånger. Gå över åt det hållet, gå över åt det andra hållet, komma in rakt med huvudet mot själva lastvagnen.... Allt för att visa att så länge skacklarna är nere så kan man ta sig ut. Helt ärligt är det en metod jag tror på, att visa att det alltid finns en utväg, och sedan bygga upp ett förtroende, istället för att bara slänga på vagnen och spänna fast den, och visa att det bara är att acceptera. Inte riktigt min grej! |