Idag så har Liten fått ha sele på sig för andra gången hos sin nuvarande ägare, så då har jag och Julia passat på att tömköra.
Det visar sig ganska tydligt att han har haft sele på sig förut - han är en sådan cooling! (Det var sagt från förra ägaren att han var baksygg, men han är helt okej med att man står bakom honom, borstar svansen, pratar, klappar honom över ryggen - idag råkade jag trampa honom lite mjukt på bakhasen när jag skulle klämma mig mellan honom och väggen - rörde knappt ett öra - men framförallt så reagerar han inte på bakselen, för det trodde jag verkligen att han skulle.)
Däremot så är det lite läskigt att bli tömkörd, när han måste vara ganska självständig, så det ska vi jobba på. (Jag vill ju helst att det kommando jag ger, ska gälla tills jag ger nästa, så jag är helst inte inne och pillar på honom konstant för att få honom att gå rakt, och det är lite läskigt, för då kan det ju gå en stund utan att han får direktiv.) Vi börjar alltid "från början" så att säga, med honom, för att verkligen se till att vi inte får några bakslag. Dvs, vi sätter på selen inomhus, leder honom till banan så att han får känna på den, så går Julia intill och leder honom medan jag styr i tömmarna på banan, så börjar Julia glida lite ifrån honom, så kopplar vi lös honom och Julia går intill, så glider hon ifrån, och till sist så tömkör jag själv.
Det gick relativt fort, och så fort jag kunnat tömköra själv, så kopplade jag lös tömmarna och så satte jag och Julia oss för att dricka lite saft, så skulle han få gå runt lite själv och bara känna på selen. Som tidigare nämnt - cooling. Det var ju helt lugnt.
Vi provade promenera ett varv lös när han fick följa oss, och var en jättefin pojke.
Efter det kopplade jag på tömmarna igen, så provade vi på att gå på "självständiga spår". Hittills hade vi bara gått på spåret intill staketet, för att han skulle ha något att vila sig på. Så provade vi att gå på två diagonaler, och visst var det ju lite jobbigt och lite läskigt, men han traskar ju på så länge man är tydlig med vad man vill!
Allra sist i tömkörningen provade vi att gå på en volt - och den blev ju förvisso inte snygg, men det var ju inte det viktiga heller - och jag hade mycket större problem med att styra Julia än vad jag hade att styra Rebell! :D
Vi hade lite missar i kommunikationen, men när jag kom fram till hur jag skulle formulera mig så traskade han ju på hur fint som helst!
Precis innan vi gick in och selade av så provade vi att gå över hagkompisens flakvagnsskacklar ett par gånger. Gå över åt det hållet, gå över åt det andra hållet, komma in rakt med huvudet mot själva lastvagnen.... Allt för att visa att så länge skacklarna är nere så kan man ta sig ut. Helt ärligt är det en metod jag tror på, att visa att det alltid finns en utväg, och sedan bygga upp ett förtroende, istället för att bara slänga på vagnen och spänna fast den, och visa att det bara är att acceptera. Inte riktigt min grej!
Det visar sig ganska tydligt att han har haft sele på sig förut - han är en sådan cooling! (Det var sagt från förra ägaren att han var baksygg, men han är helt okej med att man står bakom honom, borstar svansen, pratar, klappar honom över ryggen - idag råkade jag trampa honom lite mjukt på bakhasen när jag skulle klämma mig mellan honom och väggen - rörde knappt ett öra - men framförallt så reagerar han inte på bakselen, för det trodde jag verkligen att han skulle.)
Däremot så är det lite läskigt att bli tömkörd, när han måste vara ganska självständig, så det ska vi jobba på. (Jag vill ju helst att det kommando jag ger, ska gälla tills jag ger nästa, så jag är helst inte inne och pillar på honom konstant för att få honom att gå rakt, och det är lite läskigt, för då kan det ju gå en stund utan att han får direktiv.) Vi börjar alltid "från början" så att säga, med honom, för att verkligen se till att vi inte får några bakslag. Dvs, vi sätter på selen inomhus, leder honom till banan så att han får känna på den, så går Julia intill och leder honom medan jag styr i tömmarna på banan, så börjar Julia glida lite ifrån honom, så kopplar vi lös honom och Julia går intill, så glider hon ifrån, och till sist så tömkör jag själv.
Det gick relativt fort, och så fort jag kunnat tömköra själv, så kopplade jag lös tömmarna och så satte jag och Julia oss för att dricka lite saft, så skulle han få gå runt lite själv och bara känna på selen. Som tidigare nämnt - cooling. Det var ju helt lugnt.
Vi provade promenera ett varv lös när han fick följa oss, och var en jättefin pojke.
Efter det kopplade jag på tömmarna igen, så provade vi på att gå på "självständiga spår". Hittills hade vi bara gått på spåret intill staketet, för att han skulle ha något att vila sig på. Så provade vi att gå på två diagonaler, och visst var det ju lite jobbigt och lite läskigt, men han traskar ju på så länge man är tydlig med vad man vill!
Allra sist i tömkörningen provade vi att gå på en volt - och den blev ju förvisso inte snygg, men det var ju inte det viktiga heller - och jag hade mycket större problem med att styra Julia än vad jag hade att styra Rebell! :D
Vi hade lite missar i kommunikationen, men när jag kom fram till hur jag skulle formulera mig så traskade han ju på hur fint som helst!
Precis innan vi gick in och selade av så provade vi att gå över hagkompisens flakvagnsskacklar ett par gånger. Gå över åt det hållet, gå över åt det andra hållet, komma in rakt med huvudet mot själva lastvagnen.... Allt för att visa att så länge skacklarna är nere så kan man ta sig ut. Helt ärligt är det en metod jag tror på, att visa att det alltid finns en utväg, och sedan bygga upp ett förtroende, istället för att bara slänga på vagnen och spänna fast den, och visa att det bara är att acceptera. Inte riktigt min grej!