Igår gav vi oss på Milen i byn där Liten står.
Redan på väg ner mot Bönhuset, som man måste runda för att komma ner till Milen, så reflekterade jag över hur "lagom" Liten var i humör och energinivå, och funderade på om han kanske hade fått följa med på en motionsrunda dagen innan.
Vi promenerade lite drygt en timme, allt som allt, även om kilometrarna inte blev så många - safe to say, vi tog inte Milen. Vi får helt enkelt försöka en annan dag.
Det var en sådan myspropp med ut, så jag blev lite varm inombords! Jag vill helst att hästar som jag leder inte ska gå med sin bog framför min höft, vilket betyder att ofta hamnar de lite snett bakom mig, om inte precis bakom mig, och det är alltid helt valfritt. Men Liten har hittills varit för taggad/stressad för att kunna slappna av och komma in bakom, utan vi har ofta fått diskutera vars jag vill att han ska vara, i relation till mig. Men inte igår. Efter den första kilometern hade han inga problem med att lägga sig bakom mig - han luttade vid något tillfälle till och med pannan mot min rygg. Mysunge!
Modig var han också. Han blev bara rädd en gång, och då var det nog en kombination av en underlig jordkällare, en överfylld soptunna, och en bil som körde in på gården intill oss. Då provade han trava ett par steg, men var enkel att övertala att stå still och äta lite godis, och innan vi visste av det var vi på väg därifrån.
Vi passerade bilar, sparkar, barncyklar, bilar som lät som flygplan - helt ärligt -, en man som var ute och sprang med sin lösa, nyfikna hund och människor. Vi hade också problemet att Liten hade lite problem med bakbenskontroll, och körde lite Bambi På Hal Is med bakdelen, så vi gav oss relativt fort. Jag hoppas på bättre väglag till nästa gång!
Redan på väg ner mot Bönhuset, som man måste runda för att komma ner till Milen, så reflekterade jag över hur "lagom" Liten var i humör och energinivå, och funderade på om han kanske hade fått följa med på en motionsrunda dagen innan.
Vi promenerade lite drygt en timme, allt som allt, även om kilometrarna inte blev så många - safe to say, vi tog inte Milen. Vi får helt enkelt försöka en annan dag.
Det var en sådan myspropp med ut, så jag blev lite varm inombords! Jag vill helst att hästar som jag leder inte ska gå med sin bog framför min höft, vilket betyder att ofta hamnar de lite snett bakom mig, om inte precis bakom mig, och det är alltid helt valfritt. Men Liten har hittills varit för taggad/stressad för att kunna slappna av och komma in bakom, utan vi har ofta fått diskutera vars jag vill att han ska vara, i relation till mig. Men inte igår. Efter den första kilometern hade han inga problem med att lägga sig bakom mig - han luttade vid något tillfälle till och med pannan mot min rygg. Mysunge!
Modig var han också. Han blev bara rädd en gång, och då var det nog en kombination av en underlig jordkällare, en överfylld soptunna, och en bil som körde in på gården intill oss. Då provade han trava ett par steg, men var enkel att övertala att stå still och äta lite godis, och innan vi visste av det var vi på väg därifrån.
Vi passerade bilar, sparkar, barncyklar, bilar som lät som flygplan - helt ärligt -, en man som var ute och sprang med sin lösa, nyfikna hund och människor. Vi hade också problemet att Liten hade lite problem med bakbenskontroll, och körde lite Bambi På Hal Is med bakdelen, så vi gav oss relativt fort. Jag hoppas på bättre väglag till nästa gång!
Hästgodiset fick godkänt av Liten! Jag gav ett par smakprover till Julia, bara för att se hur receptet funkar för andra hästar, men det känns ju bra att han gillar dem i alla fall.
Åh, och btw. Jag skulle få ett par skackler som morfar hade över ute i en lada, och i och med att Liten ska miljötränas inför inkörning, så lät ju det jättebra. Morfar lovade att han skulle surra fast dem på taket, så skulle jag få dem när jag kom hem.
Och satan så fina de är! Visserligen är de ju gjorda i trä, så de är ju lite slitna, och metallen är lte rostad, men alltså, det är fina, kurvade trästycken, med "hål" för inspänninge, och svängeln funkar utmärkt! Den är en del tung, stor och klumpig, men vafasen, lika bra att han vänjs in med det.
De har uppenbarligen hört ihop med en gammal fin harv"maskin", och de är i ordentligt bra skick. Iih, vad glad och taggad jag blir! (Nu ska jag bara prata med hans ägare och höra om jag får förvara den där, det lär bli lite jobbigt och ta den fram och tillbaka varje gång :D)
Åh, och btw. Jag skulle få ett par skackler som morfar hade över ute i en lada, och i och med att Liten ska miljötränas inför inkörning, så lät ju det jättebra. Morfar lovade att han skulle surra fast dem på taket, så skulle jag få dem när jag kom hem.
Och satan så fina de är! Visserligen är de ju gjorda i trä, så de är ju lite slitna, och metallen är lte rostad, men alltså, det är fina, kurvade trästycken, med "hål" för inspänninge, och svängeln funkar utmärkt! Den är en del tung, stor och klumpig, men vafasen, lika bra att han vänjs in med det.
De har uppenbarligen hört ihop med en gammal fin harv"maskin", och de är i ordentligt bra skick. Iih, vad glad och taggad jag blir! (Nu ska jag bara prata med hans ägare och höra om jag får förvara den där, det lär bli lite jobbigt och ta den fram och tillbaka varje gång :D)