(Nej, jag har än inte orkat skriva om veckan, men funderar på att skriva om Liten i måndags efter det här, men, we'll see.)
Bild från förra året.
Jag tänkte att jag skulle få prata lite om det här med rangtänket - framförallt för att rädda vänner/familj från att behöva höra det.
Jag slutade filosofera inom rang för ett par år sedan - främst inom hundträningen. Det var någon på ett forum, jag minns inte riktigt vem, som ruskade upp mig om det här, som sa det som sedan kom att bli det mest basala i min filosofi. "Vi behöver inte oroa oss över att bli alfa - för vi är inte en hund. Hundar är hundar, hundar har flockledar/alfa, människor är människor, och vi har stadsministrar, presidenter och kungar."
Det blev så uppenbart!
Efter det så oroar jag mig inte om vem av oss som "bestämmer" när jag hanterar djur, för det spelar ingen roll.
Och jag vet att det här låter extremt flummigt och hippie-aktigt - men so what. Jag är extrem och hippie-aktig, så varför inte.
Jag hoppas fortfarande att jag är en värdig ledare till de djur - eller människor - som jag hanterar, men det handlar inte om att bestämma. (Även om, tyvärr, i mångt och mycket så handlar det fortfarande om det.) Nej, främst av allt, så handlar det för mig om att vara en värdig ledare. Ledare, som i någon som leder en. En värdig ledare, som i någon som man litar på nog för att följa, någon som man litar på när det blir svårt. Det strävar jag efter, varje dag.
Jag är inte där för att ha total och komplett lydnad, jag är inte där för att vara en diktator. Jag är där för att få på ett lugnt och harmoniskt sätt få interagera med djur, få lite fysisk och psykisk motion, och för att ge dem omväxling i vardagen, uppfostran och fysisk och psykisk motion. Ingen av dessa anledningar kräver att jag blir en diktator. Däremot kräver det att vi kan interagera på ett smidigt sätt, utan att bråka.
Jag slutade filosofera inom rang för ett par år sedan - främst inom hundträningen. Det var någon på ett forum, jag minns inte riktigt vem, som ruskade upp mig om det här, som sa det som sedan kom att bli det mest basala i min filosofi. "Vi behöver inte oroa oss över att bli alfa - för vi är inte en hund. Hundar är hundar, hundar har flockledar/alfa, människor är människor, och vi har stadsministrar, presidenter och kungar."
Det blev så uppenbart!
Efter det så oroar jag mig inte om vem av oss som "bestämmer" när jag hanterar djur, för det spelar ingen roll.
Och jag vet att det här låter extremt flummigt och hippie-aktigt - men so what. Jag är extrem och hippie-aktig, så varför inte.
Jag hoppas fortfarande att jag är en värdig ledare till de djur - eller människor - som jag hanterar, men det handlar inte om att bestämma. (Även om, tyvärr, i mångt och mycket så handlar det fortfarande om det.) Nej, främst av allt, så handlar det för mig om att vara en värdig ledare. Ledare, som i någon som leder en. En värdig ledare, som i någon som man litar på nog för att följa, någon som man litar på när det blir svårt. Det strävar jag efter, varje dag.
Jag är inte där för att ha total och komplett lydnad, jag är inte där för att vara en diktator. Jag är där för att få på ett lugnt och harmoniskt sätt få interagera med djur, få lite fysisk och psykisk motion, och för att ge dem omväxling i vardagen, uppfostran och fysisk och psykisk motion. Ingen av dessa anledningar kräver att jag blir en diktator. Däremot kräver det att vi kan interagera på ett smidigt sätt, utan att bråka.
Jag uppmuntrar alltid de djur jag hanterar till att vara nyfikna. Undersök, prova, testa! För allt i världen, lek dig fram! En stor anledning till det är rent självisk. Det är så mycket lättare att träna ett djur som vågar undersöka, testa och prova sig fram till svaret på problem, än ett som står alldeles pall och inte vågar röra sig förrän de fått order om det.
Två glasklara exempel är Liten och Stor. Liten är relativt ohanterad, har inte blivit tränad "på riktigt", och kan ibland vara lite av en tonåring - men han är nyfiken och vågar prova. Stor har varit travhäst sen ung ålder, har växt upp i ett familje-travstall, innan han kom till sin nuvarande ägare och hens mamma. Han är den artigaste, säkraste och trevligaste häst du någonsin kommer att träffa. Men han vågar inte prova, han är alldeles för väluppfostrad på det.
Ett av de första grejerna jag vill lära hästar, är att ett specifikt tecken betyder att de ska gå ut på en volt runt mig, åt ett specifikt håll.
Stor och jag har tränat på det här lite sporadiskt i drygt två års tid - och han "kan" fortfarande inte. Det handlar inte om att han inte förstår, oh nej, han vet precis vad jag vill - men signalen är för diskret. Han vågar inte lita på att jag vet vad jag gör och vill, utan står hellre kvar för att se om jag verkligen menar det, så att jag inte blir arg på honom när han gör fel.
Liten... Tja, jag introducerade det ett pass för honom. Passet efter skulle jag göra den andra introduktionen - och innan jag hinner förtydliga vad jag menar, så går han på en volt runt mig.
Detta för att Liten vågar prova och ha fel, medan Stor inte gör det!
Så, varje gång tillfälle ges så uppmuntrar jag alla hästar och hundar - även Liten! - till att utforska. Liten visar intresse för en plåtburk på en soptunna? För fasen! Vi går dit, pratar lite med den, tittar på den, rör vid den, och går vidare när han tappar intresse. Han visar intresse för en brevlåda? För fasen! Vi går dit, pratar lite med den, tittar på den, rör vid den, går runt den och går vidare när han tappar intresse. Han visar intresse för en lastbil? För fasen! Vi... Du förstår.
Stor däremot? Varje gång han visar intresse är tillfälle för party. Som i somras - han visade intresse för ett garage vid Kraftverket. Det är alltså ett asfalterat område som ekar otroligt bra, som han alltid är lite orolig vid, och han visar intresse för ett stort svart hål in i en byggnad? WOHO! Jag uppmuntrar så att jag är blå i ansiktet, manar på honom försiktigt och pratar glatt hela vägen in. När vi kommer nära nog att mina ögon anpassar sig till ljuset där inne upptäcker jag killen som jobbar där inne. Jag hojtar glatt till honom, och undrar om det är okej om jag och hästen kommer närmare för att utforska. Javisst, skrattar killen förvånat, och kommer fram för att hälsa. Jag trycker på honom en godis som han får ge Stor, och jag är så glad på pållen att ansiktet nästan går i bitar.
Varje gång han gör något sånt är likadan. Jag måste alltid bli lika överdrivet glad - för att det ens ska bli en nästa gång.
Det här gör att jag alltid berömmer - och naturligtvis tillåter - nyfikenhet. Till en gräns. Till och med jag säger stopp när Stor har undersökt en utomhustrappa så nära att han till slut vill klättra upp på den - för det är inte säkert.
Jag säger aldrig nej/stopp bara för att.
Stor uttryckte en dag att han inte ville göra som vi alltid gör, att han står i boxen med öppne boxdörr och stalldörren - såsom nedan - utan han vill spana ut. Jag erbjöd honom att få stå ute på gårdsplanen, som vi har gjort någon gång, men det var inte av intresse. Så, då blev det såhär.
När Stor uttrycker en önskan, så är det ytterst få gånger som jag nekar honom, just på grund av ovan nämnda osäkerhet.
(Och nej, grimskaftet sitter inte fast, det är upplagt över gallret in till boxen, så att jag skulle kunna borsta även halsen utan att störas av grimskaftet.)
När Stor uttrycker en önskan, så är det ytterst få gånger som jag nekar honom, just på grund av ovan nämnda osäkerhet.
(Och nej, grimskaftet sitter inte fast, det är upplagt över gallret in till boxen, så att jag skulle kunna borsta även halsen utan att störas av grimskaftet.)
I tisdags, på ridlektionen, så red jag en häst som heter Afrodite - också kallad Ungtanten. Ungtanten är en liten raring - men det är verkligen ett sto, och nu börjar våren närma sig, så hon kan vara lite småirriterad, och hatar sadeln och sadelgjorden mer än något annat i världen. Hon gör inget, men hon ser ordentligt sur ut.
Första gången jag red Tanten var för ett goda par år sedan, när jag hade henne på en veckas ridläger under sommaren, och har sedan haft henne sporadiskt här och där efter det, så jag skulle själv säga att jag känner henne ganska väl, i vardagshanteringen. Redan i spiltan (ugh, tyvärr) så hade hon tydligt markerat att det var obehagligt att jag drog åt sadelgjorden - hade hon varit min/om jag hade haft "fria tyglar" så hade jag gett mig redan här. Men, hon är inte min, och jag fick inte tag i någon som jag kunde höra med om jag fick byta häst, så det fick bli Tanten ändå. Vi kom in i ridhuset, och jag fick markera en gång att jag inte uppskattade att hon gick iväg när jag var vid sadelgjorden, utan att jag ville att hon stod kvar.
Min ridlärare ifrågasatte om jag hade kontroll över hästen, till vilket jag svarade, dumt nog att "jag föredrar att förutsätta att hon kommer att göra rätt, hellre än tvärtom." Inget man ska säga till sin ridlärare, som har svårt att se att jag ens kan hantera hästar, och dessutom som inte har tid att prata med mig. Ajajaj. "Man ska aldrig förutsätta", och så vidare, och så instruerade hon mig till att hålla ena handen på uppkortade tyglar, medan jag drog åt sadelgjorden med andra handen. Svar nej.
Jag gjorde som jag alltid gjorde - utan problem, förutom att hon tydligt markerade flera gånger - och tog mig upp. När jag sitter där uppe så kommer Ridläraren igen för att dra åt sadelgjorden mer. Tanten markerar genom att snappa på sin egen bringa, varpå Ridläraren hugger tag i tyglarna och ruskar om dem medan hon morrar på Tanten. Hon drar igen, och Tanten markerar än en gång. Jag tar i tygeln på andra sidan, för att ge en direktion, och säger, som alltid, "tack."
"Tack!?" Ifrågasätter Ridläraren.
"Ja? Det är så vi lär hundarna att inte skälla på saker. 'Tack för att du berättade, jag har sett problemet och bedömt det, det är lugnt, det räcker nu.' Samma sak med hästarna. 'Tack för att du berättade att det var obehagligt, jag har bedömt situationen, vi måste fortsätta, det räcker nu.'"
"Ja, fast hästar förstår ju inte människor."
"Det gör inte hundarna heller, och det behöver de inte, så länge jag förstår."
Ridläraren går därifrån för att hjälpa någon annan.
Vi rider passet, och jag och Tanten står och väntar på vår tur att få lämna ridhuset. Gång på gång försöker hon blänga på de andra stona i ridhuset, så jag påminner henne många gånger om att det inte är acceptabelt. Det räcker med ett "nej, det räcker" och eventuellt att röra lite i nosgrimman.
Vi går sist i ledet in i stallet, och har Ridläraren bakom oss. Precis som förra gången jag hade Tanten, så tar hon chansen att lite demonstrativt utforska - det är helt okej! - genom att sniffa på väggen, lysknappen och handtaget när vi passerar. Till slut kommer vi till en liten tunna på hjul, som man skyfflar bajs i. Hon sniffar på den, men när hon börjar stoppa ner huvudet i den så säger jag stopp; jag vill inte att hon ska ha bajs i ansiktet, och det vill inte hon heller, så då skulle hon ha blivit på dåligt humör.
"Nej, nu räcker det, vännen, nu går vi Tanten" Säger jag bestämt, och försöker sedan leda upp henne via tyglarna. Hon gör som jag vill, men lite demonstrativt långsamt - det är också okej.
"Nej, så får hon inte göra, då vill hon klättra över dig i rang, stoppa henne!"
För det första, hon har redan gjort som jag ville, i och med att hon har lyft huvudet ur tunnan, och nu går lugnt bredvid mig. För det andra, Ridläraren har sett hela händelsen, och reagerar inte förrän hon slutat. För det tredje, RANG!?
Det var så länge som jag ens sa ordet rang att jag blev helt perplex och inte kunde säga något. Hela situationen kändes så otrolig för mig. Liksom, vad?
Jag ser en häst som har blivit beordrad runt väldigt mycket, som tar chansen att utforska, och ta tillbaka lite "frihet", efter tillåtelse av sin dåvarande ryttare, som dessutom helhjärtat uppmuntrar alltihop. Även om vi skulle fundera i rang-tankar, så borde jag väl fortfarande vara över henne i rang? (Ugh, jag får typ anafylaktiskt chock av att skriva den där meningen) Hon har ju inte på något sätt gått ifrån min vilja, tvärtemot, hon har helt följt mina önskningar, och när jag inte längre uppmuntrar beteendet så avbryter hon det?
Nej, jag vet inte alls vad jag vill ha sagt med det här inlägget. Det är egentligen bara jag som rantar och är arg, utan att egentligen säga något bra. Men, nu har ni en liten aning om hur jag tänker, och vad jag tycker om rang/dominans?