Idag var det då Stor's tur, det är ju torsdag idag. För det första var det lite spännande redan innan, för att se om jag skulle ta mig ut och hem, men mamma ställde upp <3
Hela dagen har det i princip snålregnat, och det är så kallt ute att det i princip fryser direkt, så att ta mig den lilla biten till och från skolan var ett helt äventyr!
I stallet har dock Stor's ägare ett bar helt underbra broddsulor som man trär utanpå skosulan, så i stallet var det helt lugnt att röra mig utomhus.
Började - som vanligt - med att göra stallsysslor. Höpåsar, mocka, göra kraftfoder, göra i ordning foderjästblandningen för att låta den svälla... Vanligtvis kommer jag till stallet någonstans mellan 17-17.30 och då brukar min första punkt på dagordningen vara att ge stallets alla tre hästar middagshö och middagsvatten. I dag, däremot, var jag där redan 16.30, och då fick hästarna rent vänta med att få mat, tills jag hade gjort stallsysslor! Oj, vad paff Treåringen blev! (Helt förnärmad, blev han, han brås ju trots allt på sin Flockledare.)
De hade stått inne längre den natten än de brukar, på grund av vädret, så mockningen blev ju ett äventyr och ett halvt, men jag lyckades ta mig ut, helskinnad, på andra sidan.
När jag då väl kom mig till att hämta in Stor, och ge de andra två middag, så var den väl lätt 17.20, men Treåringen och Flockledaren vet (bättre än Stor, till och med!) att om jag dragit in och ut skottkärran innan jag kommer ut till hagarna, så ska jag hämta Stor, innan de får middag. Så de väntade spänt, men var inte särskilt upprörda.
Däremot, när jag lämnat Stor lös i stallgången med nästan ett kilos mellanmålshö, och kom ut till hagarna för andra gången, då blev det liv i grabbarna må du tro! Treåringen gnäggade till och med åt mig när jag kom.
Efter att grabbarna fått mat, och jag kollat alla vattenhinkar, så återvände jag till stallet. På vägen in reflekterade jag över det här att man aldrig ska lita på ett djur till 100 procent, och jag tänkte på det här med att jag fullständigt lugnt lämnar Stor, helt lös, i stallet. Det finns många som reagerar på hur lättvindigt jag lämnar honom ensam, lös, och hur jag inte håller i grimskaftet när vi går, och sådana saker, och tycker att jag är för naiv och 'trusting'.
Men helt ärligt, det är jag inte. Jag försätter honom aldrig i situationer när jag inte är mer än 95 procent säker på att allting kommer att gå rätt. (För som sagt, helt 100 procent säker kan man aldrig vara.)
Som när jag lämnar honom lös. Visst, han står lös. Men samtidigt ser jag till att alla ytterdörrar är stängda. Jag ser till att (om han inte är helt lugn) han har något att tugga på och koncentrera sig på under tiden jag är borta. ,Jag ser till att hans egen, och boxgrannens boxdörrar är stängda. Jag ser till att foderlådans lock är stängt. Jag ser till att det inte finns några hinkar han kan råka trampa i och fastna/förstöra.
Så även om jag lämnar honom lös, så är jag alltid aktivt medveten om vilken situation jag lämnar honom i, och det tog oss nästan 2 år, att komma till den punkten vi är i dag, när jag lättvindigt lämnar honom helt lös i stallgången, medan jag går ut och är borta i upp till 20 minuter (i extremfall). Och Jag är stolt över den utveckling vi har gjort.
(Idag vågade han komma till mig, bara på signalen att jag kallade på honom med det ljud jag gör mellan tänderna! Det är stort! I vanliga fall måste jag locka med handen, eller till och med komma och ta honom lite i manen för att han ska våga ta initiativet, men idag vågade han! Woho!)
Hela dagen har det i princip snålregnat, och det är så kallt ute att det i princip fryser direkt, så att ta mig den lilla biten till och från skolan var ett helt äventyr!
I stallet har dock Stor's ägare ett bar helt underbra broddsulor som man trär utanpå skosulan, så i stallet var det helt lugnt att röra mig utomhus.
Började - som vanligt - med att göra stallsysslor. Höpåsar, mocka, göra kraftfoder, göra i ordning foderjästblandningen för att låta den svälla... Vanligtvis kommer jag till stallet någonstans mellan 17-17.30 och då brukar min första punkt på dagordningen vara att ge stallets alla tre hästar middagshö och middagsvatten. I dag, däremot, var jag där redan 16.30, och då fick hästarna rent vänta med att få mat, tills jag hade gjort stallsysslor! Oj, vad paff Treåringen blev! (Helt förnärmad, blev han, han brås ju trots allt på sin Flockledare.)
De hade stått inne längre den natten än de brukar, på grund av vädret, så mockningen blev ju ett äventyr och ett halvt, men jag lyckades ta mig ut, helskinnad, på andra sidan.
När jag då väl kom mig till att hämta in Stor, och ge de andra två middag, så var den väl lätt 17.20, men Treåringen och Flockledaren vet (bättre än Stor, till och med!) att om jag dragit in och ut skottkärran innan jag kommer ut till hagarna, så ska jag hämta Stor, innan de får middag. Så de väntade spänt, men var inte särskilt upprörda.
Däremot, när jag lämnat Stor lös i stallgången med nästan ett kilos mellanmålshö, och kom ut till hagarna för andra gången, då blev det liv i grabbarna må du tro! Treåringen gnäggade till och med åt mig när jag kom.
Efter att grabbarna fått mat, och jag kollat alla vattenhinkar, så återvände jag till stallet. På vägen in reflekterade jag över det här att man aldrig ska lita på ett djur till 100 procent, och jag tänkte på det här med att jag fullständigt lugnt lämnar Stor, helt lös, i stallet. Det finns många som reagerar på hur lättvindigt jag lämnar honom ensam, lös, och hur jag inte håller i grimskaftet när vi går, och sådana saker, och tycker att jag är för naiv och 'trusting'.
Men helt ärligt, det är jag inte. Jag försätter honom aldrig i situationer när jag inte är mer än 95 procent säker på att allting kommer att gå rätt. (För som sagt, helt 100 procent säker kan man aldrig vara.)
Som när jag lämnar honom lös. Visst, han står lös. Men samtidigt ser jag till att alla ytterdörrar är stängda. Jag ser till att (om han inte är helt lugn) han har något att tugga på och koncentrera sig på under tiden jag är borta. ,Jag ser till att hans egen, och boxgrannens boxdörrar är stängda. Jag ser till att foderlådans lock är stängt. Jag ser till att det inte finns några hinkar han kan råka trampa i och fastna/förstöra.
Så även om jag lämnar honom lös, så är jag alltid aktivt medveten om vilken situation jag lämnar honom i, och det tog oss nästan 2 år, att komma till den punkten vi är i dag, när jag lättvindigt lämnar honom helt lös i stallgången, medan jag går ut och är borta i upp till 20 minuter (i extremfall). Och Jag är stolt över den utveckling vi har gjort.
(Idag vågade han komma till mig, bara på signalen att jag kallade på honom med det ljud jag gör mellan tänderna! Det är stort! I vanliga fall måste jag locka med handen, eller till och med komma och ta honom lite i manen för att han ska våga ta initiativet, men idag vågade han! Woho!)