Han är så duktig, min Liten <3
Nu ska jag återgå till att se SPN och dricka julmust. I morgon åker jag ut och möter upp Julia, så ska vi se om Liten ska få prova på att dra lite grimskaft.
God jul!
|
Han är så duktig, min Liten <3 Nu ska jag återgå till att se SPN och dricka julmust. I morgon åker jag ut och möter upp Julia, så ska vi se om Liten ska få prova på att dra lite grimskaft. God jul!
0 Comments
Igår försökte jag mig på att göra wienerbröd, som gick precis som ni kan tänka er - åt hellpåttsikke. Nu vill jag inte vara den som är den, men jag tror faktiskt att receptet var lite underligt. Jag reagerade redan när jag gjorde i ordning degen på att den verkade väldigt torr, men i och med att det var första gången som jag gjorde wienerbröd så viftade jag bort tanken - men icket! Hela degen for i soporna, och jag kände mig väldigt sågad i fotknölarna.
Så idag så försökte jag igen, med nytt mod och nytt recept, och nog fasiken så gick det! Satan så goda det blev! Frasar hela tuggan igenom, utan att för det vara torra! Åh! Sedan gjorde jag vaniljkrämen på riktigt vaniljpulver istället för vaniljsocker, så vaniljkrämen ser lite underlig ut, men man klagar inte när man smakar den. Nu väntar de bara på i morgon kväll för att få lite glasyr ringlad över, och på onsdag så ska vi i franskagruppen fika, så då ska de få följa med dit. Så jävla nöjd! (Lite mindre glada nyheter är att Liten har haft ett milt fånganfall, och jag hade inte möjlighet att åka ut och pussa på lillkämpen ikväll, så det får bli på onsdag. Det skär lite i mammahjärtat - även om jag varken är mamma eller hans ägare. Hans ägare rapporterade däremot att han varit pigg hela dagen som anfallet varade. Vilken liten hjälte jag blivit kär i!) Idag var det då Stor's tur, det är ju torsdag idag. För det första var det lite spännande redan innan, för att se om jag skulle ta mig ut och hem, men mamma ställde upp <3
Hela dagen har det i princip snålregnat, och det är så kallt ute att det i princip fryser direkt, så att ta mig den lilla biten till och från skolan var ett helt äventyr! I stallet har dock Stor's ägare ett bar helt underbra broddsulor som man trär utanpå skosulan, så i stallet var det helt lugnt att röra mig utomhus. Började - som vanligt - med att göra stallsysslor. Höpåsar, mocka, göra kraftfoder, göra i ordning foderjästblandningen för att låta den svälla... Vanligtvis kommer jag till stallet någonstans mellan 17-17.30 och då brukar min första punkt på dagordningen vara att ge stallets alla tre hästar middagshö och middagsvatten. I dag, däremot, var jag där redan 16.30, och då fick hästarna rent vänta med att få mat, tills jag hade gjort stallsysslor! Oj, vad paff Treåringen blev! (Helt förnärmad, blev han, han brås ju trots allt på sin Flockledare.) De hade stått inne längre den natten än de brukar, på grund av vädret, så mockningen blev ju ett äventyr och ett halvt, men jag lyckades ta mig ut, helskinnad, på andra sidan. När jag då väl kom mig till att hämta in Stor, och ge de andra två middag, så var den väl lätt 17.20, men Treåringen och Flockledaren vet (bättre än Stor, till och med!) att om jag dragit in och ut skottkärran innan jag kommer ut till hagarna, så ska jag hämta Stor, innan de får middag. Så de väntade spänt, men var inte särskilt upprörda. Däremot, när jag lämnat Stor lös i stallgången med nästan ett kilos mellanmålshö, och kom ut till hagarna för andra gången, då blev det liv i grabbarna må du tro! Treåringen gnäggade till och med åt mig när jag kom. Efter att grabbarna fått mat, och jag kollat alla vattenhinkar, så återvände jag till stallet. På vägen in reflekterade jag över det här att man aldrig ska lita på ett djur till 100 procent, och jag tänkte på det här med att jag fullständigt lugnt lämnar Stor, helt lös, i stallet. Det finns många som reagerar på hur lättvindigt jag lämnar honom ensam, lös, och hur jag inte håller i grimskaftet när vi går, och sådana saker, och tycker att jag är för naiv och 'trusting'. Men helt ärligt, det är jag inte. Jag försätter honom aldrig i situationer när jag inte är mer än 95 procent säker på att allting kommer att gå rätt. (För som sagt, helt 100 procent säker kan man aldrig vara.) Som när jag lämnar honom lös. Visst, han står lös. Men samtidigt ser jag till att alla ytterdörrar är stängda. Jag ser till att (om han inte är helt lugn) han har något att tugga på och koncentrera sig på under tiden jag är borta. ,Jag ser till att hans egen, och boxgrannens boxdörrar är stängda. Jag ser till att foderlådans lock är stängt. Jag ser till att det inte finns några hinkar han kan råka trampa i och fastna/förstöra. Så även om jag lämnar honom lös, så är jag alltid aktivt medveten om vilken situation jag lämnar honom i, och det tog oss nästan 2 år, att komma till den punkten vi är i dag, när jag lättvindigt lämnar honom helt lös i stallgången, medan jag går ut och är borta i upp till 20 minuter (i extremfall). Och Jag är stolt över den utveckling vi har gjort. (Idag vågade han komma till mig, bara på signalen att jag kallade på honom med det ljud jag gör mellan tänderna! Det är stort! I vanliga fall måste jag locka med handen, eller till och med komma och ta honom lite i manen för att han ska våga ta initiativet, men idag vågade han! Woho!) Idag så har Liten fått ha sele på sig för andra gången hos sin nuvarande ägare, så då har jag och Julia passat på att tömköra.
Det visar sig ganska tydligt att han har haft sele på sig förut - han är en sådan cooling! (Det var sagt från förra ägaren att han var baksygg, men han är helt okej med att man står bakom honom, borstar svansen, pratar, klappar honom över ryggen - idag råkade jag trampa honom lite mjukt på bakhasen när jag skulle klämma mig mellan honom och väggen - rörde knappt ett öra - men framförallt så reagerar han inte på bakselen, för det trodde jag verkligen att han skulle.) Däremot så är det lite läskigt att bli tömkörd, när han måste vara ganska självständig, så det ska vi jobba på. (Jag vill ju helst att det kommando jag ger, ska gälla tills jag ger nästa, så jag är helst inte inne och pillar på honom konstant för att få honom att gå rakt, och det är lite läskigt, för då kan det ju gå en stund utan att han får direktiv.) Vi börjar alltid "från början" så att säga, med honom, för att verkligen se till att vi inte får några bakslag. Dvs, vi sätter på selen inomhus, leder honom till banan så att han får känna på den, så går Julia intill och leder honom medan jag styr i tömmarna på banan, så börjar Julia glida lite ifrån honom, så kopplar vi lös honom och Julia går intill, så glider hon ifrån, och till sist så tömkör jag själv. Det gick relativt fort, och så fort jag kunnat tömköra själv, så kopplade jag lös tömmarna och så satte jag och Julia oss för att dricka lite saft, så skulle han få gå runt lite själv och bara känna på selen. Som tidigare nämnt - cooling. Det var ju helt lugnt. Vi provade promenera ett varv lös när han fick följa oss, och var en jättefin pojke. Efter det kopplade jag på tömmarna igen, så provade vi på att gå på "självständiga spår". Hittills hade vi bara gått på spåret intill staketet, för att han skulle ha något att vila sig på. Så provade vi att gå på två diagonaler, och visst var det ju lite jobbigt och lite läskigt, men han traskar ju på så länge man är tydlig med vad man vill! Allra sist i tömkörningen provade vi att gå på en volt - och den blev ju förvisso inte snygg, men det var ju inte det viktiga heller - och jag hade mycket större problem med att styra Julia än vad jag hade att styra Rebell! :D Vi hade lite missar i kommunikationen, men när jag kom fram till hur jag skulle formulera mig så traskade han ju på hur fint som helst! Precis innan vi gick in och selade av så provade vi att gå över hagkompisens flakvagnsskacklar ett par gånger. Gå över åt det hållet, gå över åt det andra hållet, komma in rakt med huvudet mot själva lastvagnen.... Allt för att visa att så länge skacklarna är nere så kan man ta sig ut. Helt ärligt är det en metod jag tror på, att visa att det alltid finns en utväg, och sedan bygga upp ett förtroende, istället för att bara slänga på vagnen och spänna fast den, och visa att det bara är att acceptera. Inte riktigt min grej! |