I dag, vid ungefär lunchtid, så landade det en liten labb-kille hos oss!
Välkommen älskade Arrak!
1½ år gammal, för liten för rasstandarden, och helt underbar.
Jag funderade innan jag träffade honom, på om jag verkligen skulle ha en labb. Flamsiga, oseriösa, lättdistraherade labbar? Skulle jag inte ha en stark, skarp, dobb/malle med mental kondition ut genom öronen?
Men - nä.
Jag är så förbenat nöjd över den här lilla pojke, jag skulle nog inte byta honom för världen.
Ute är han drömmen. Det var sagt att han drar i koppel och skäller på hundar, det var hans största problem.
Tja, jag laddar på med långlina och en godisväska full med godis. Först ska vi gå runt kvarteret. Bara, gå runt kvarteret. Känner vi att det går bra, ja, då kanske vi utökar. Kanske.
Efter tjugo minuter förstår han att det är vänster sida av vägen som gäller, han förstår mina kommandon för det, han håller sig inom den längd av kopplet som jag bestämmer och förmedlar med hjälp av röstkommando, vi passerar två chihuahuor som skäller på honom, han tittar och gnäller för att få gå till dem, men går vidare. Han behöver en halv promenad för att komma i flygande galopp hela vägen in på inkallning, visserligen så behöver jag hojta och backa, men ändå!
Duktiga, duktiga pojken!
Dock, på vår förra promenad så upptäckte vi något. Fåglar. De är oemotståndliga. Han måste jaga dem.
Dessutom, kvinnor är bättre än män (i alla fall i Bäbis ögon). Kvinnan vi mötte, som höll på att låsa sin affär? Oemåtståndlig. Vi måste hälsa. (Hon var lika glad i det tillbaka.) Mannen som vi mötte 30 s senare? Meh.
Och, han älskar att bada. Nähä. Vad konstigt.
Han skäller just nu på mammas man, hans pappa och hans farbror, varje gång de kommer in genom ytterdörren, eller om de kommer ner för trappen. Ibland även på hans lillebror.
I alla fall "farfar" och "farbror" kan jag förstå, det beter sig underligt, och det är säkert jobbigt.
Däremot mammas man och hans lillebror beter sig precis som man ska, så jag vet inte om det bara är situationen, eller om han helt enkelt upplever män som läskiga. Vi får undersöka mera.
(Han har främst tytt sig till mig - woho -, mamma, och mammas mans lillebror. Det känns faktiskt riktigt bra.)
Nu ikväll gick vi en kort kisspromenad runt kvarteret, och sedan gick vi på lekplatsens grusplan, och så kastade vi lite boll, och så trissade jag upp honom med min gröna kamptrasa.
Med hur fin och känslig han är, och hur otroligt fort han lär sig, så nog fasiken tänker jag satsa på lydnadsdebut, så jag har börjat redan första dagen med att ladda kamptrasan inför tryckträningen senare, närmare debuten. Känns bra att ha långsiktiga mål redan nu!
Så, långsiktiga mål och kortsiktiga.
Långsiktiga: debutera i lydnad, och eventuellt bruks med personsök/rapport.
Kortsiktiga: klicka in vovven, träna kontaktövningar och fotposition, köpa "bärleksak".
Vi ska bootcampa i sommar, innan vi åker ner till Växjö för gymnasium! Iiiih!
Välkommen älskade Arrak!
1½ år gammal, för liten för rasstandarden, och helt underbar.
Jag funderade innan jag träffade honom, på om jag verkligen skulle ha en labb. Flamsiga, oseriösa, lättdistraherade labbar? Skulle jag inte ha en stark, skarp, dobb/malle med mental kondition ut genom öronen?
Men - nä.
Jag är så förbenat nöjd över den här lilla pojke, jag skulle nog inte byta honom för världen.
Ute är han drömmen. Det var sagt att han drar i koppel och skäller på hundar, det var hans största problem.
Tja, jag laddar på med långlina och en godisväska full med godis. Först ska vi gå runt kvarteret. Bara, gå runt kvarteret. Känner vi att det går bra, ja, då kanske vi utökar. Kanske.
Efter tjugo minuter förstår han att det är vänster sida av vägen som gäller, han förstår mina kommandon för det, han håller sig inom den längd av kopplet som jag bestämmer och förmedlar med hjälp av röstkommando, vi passerar två chihuahuor som skäller på honom, han tittar och gnäller för att få gå till dem, men går vidare. Han behöver en halv promenad för att komma i flygande galopp hela vägen in på inkallning, visserligen så behöver jag hojta och backa, men ändå!
Duktiga, duktiga pojken!
Dock, på vår förra promenad så upptäckte vi något. Fåglar. De är oemotståndliga. Han måste jaga dem.
Dessutom, kvinnor är bättre än män (i alla fall i Bäbis ögon). Kvinnan vi mötte, som höll på att låsa sin affär? Oemåtståndlig. Vi måste hälsa. (Hon var lika glad i det tillbaka.) Mannen som vi mötte 30 s senare? Meh.
Och, han älskar att bada. Nähä. Vad konstigt.
Han skäller just nu på mammas man, hans pappa och hans farbror, varje gång de kommer in genom ytterdörren, eller om de kommer ner för trappen. Ibland även på hans lillebror.
I alla fall "farfar" och "farbror" kan jag förstå, det beter sig underligt, och det är säkert jobbigt.
Däremot mammas man och hans lillebror beter sig precis som man ska, så jag vet inte om det bara är situationen, eller om han helt enkelt upplever män som läskiga. Vi får undersöka mera.
(Han har främst tytt sig till mig - woho -, mamma, och mammas mans lillebror. Det känns faktiskt riktigt bra.)
Nu ikväll gick vi en kort kisspromenad runt kvarteret, och sedan gick vi på lekplatsens grusplan, och så kastade vi lite boll, och så trissade jag upp honom med min gröna kamptrasa.
Med hur fin och känslig han är, och hur otroligt fort han lär sig, så nog fasiken tänker jag satsa på lydnadsdebut, så jag har börjat redan första dagen med att ladda kamptrasan inför tryckträningen senare, närmare debuten. Känns bra att ha långsiktiga mål redan nu!
Så, långsiktiga mål och kortsiktiga.
Långsiktiga: debutera i lydnad, och eventuellt bruks med personsök/rapport.
Kortsiktiga: klicka in vovven, träna kontaktövningar och fotposition, köpa "bärleksak".
Vi ska bootcampa i sommar, innan vi åker ner till Växjö för gymnasium! Iiiih!