Så, jag har helt enkelt inte orkat blogga sedan i torsdags, men nu, söndagkväll, när jag har allt annat att göra än att blogga, då orkar jag! Woho!
I alla fall. Jag och Julia kom fram till att vi skulle roa oss med att prata i telefon, medan vi gjorde stalljobbet. Det betydde att jag sprang runt med en hörlur i örat och skrattade randomly medan jag fyllde höpåsar eller mockade stallet. Känns bra.
För övrigt, innan jag fortsätter berätta - det är sommar nu. En av grannarna har satt upp sin sommarhage, som är snygg utav något annat, en annan granne har släppt ut fåren på förbete till hästarna, vår sommarhage börjar få högt gräs i väntan på grabbarna, och fram för allt, när jag kom till stallet och automatiskt ställde upp stalldörren för att det var varmt ute, så ser jag det. Den andra stalldörren är också uppställd. Stallägaren är inte hemma. Vi är nu så säkra på att sommaren är här, att vi vågar ställa upp stalldörren och åka därifrån. Vi är inte längre rädda för oväntade snöstormar! Det är sommar nu!
I alla fall, när allt stalljobb var klart, så glömde jag helt av mig, och lät samtalet fortgå medan jag hämtade Stor.
Precis innan jag gått ut för att göra det hade jag stått i sadelkammaren och suckat sorgset, för jag var verkligen hur sugen som helst på att få rida ut barbacka i grimman, för att fira sommaren, men Ägaren hade noterat i boken att han ömmade lite i ena framknät på grund av bus och gnabb med Grabbarna, så det blev ju inget sånt.
Jag bestämde mig för att rykta ute, och istället för att snöra fast honom i de två stolparna med rep på som är uppsatta av precis den anledning (också för att kunna sätta på vagnen ute) så släppte jag honom lös på ridbanan för att beta.
Det gick hur bra som helst, han var rastlös och grässugen, men han var långt ifrån otrevlig. Däremot när jag skulle spreja myggsprej i förberedelse för vår promenad... Till slut fick jag muta honom till mig med hjälp av godis, och använda att grimskaft som halsring, för att få spreja.
(Författarens kommentar: jag inser nu varför. Han brukar alltid starkt ogilla att man bryter rutinen, och jag hade missat en torsdag, om inte två, för att jag var sjuk en, så jag förstår honom, nu i efterhand. Han var inte nöjd.)
Efter sprej-spektaklet, så fick jag äntligen med honom på en promenad. (Det var Julia som inspirerat mig, för hon var ute och gick med Spirit, medan jag ryktade.)
Allt han ville göra var att äta.
"Fine", sa jag, "men samma deal gäller för dig som för Rebell".
Dvs, så länge jag inte blir störd av det, så får han göra vad han vill. Men jag blev störd i början, för han pallnitade och vägrade gå för att han skulle äta, så det gick ju inte.
Så, i början så visade jag honom vad jag ville. Jag la ett lätt tryck i grimman (notera, lätt. Han hade lätt kunna ignorera det, eller bara gå ikapp om han ville) och smackade lite, för att påvisa att jag ville att något skulle hända.
Efter ett par gånger insåg han att jag ville att han skulle trava, så då gjorde han det, extremt försiktigt. Jag uppmuntrade och berömde, och sakta men säkert vågade han göra det olagliga - gå framför min höft med sin bog.
Vilket, might I add, är helt uppmuntrat i den här situationen. Drömmen är att han ska trava så långt fram att grimskaftet tar slut, och sedan stanna, men det är alldeles för jobbigt för Herrn, och det är okej.
Tekniken funkade bra även på honom, och det var helt sjukt häftigt att få se honom faktiskt våga ta för sig, och trava förbi mig med flygande man.
På vägen hem, efter att vi utforskat en stig som blev ett lerhav, där jag blötte ner skorna och Stor blötte ner hela sig och mig med sitt plaskande, så var han så lugn att jag vågade prova att lägga grimskaftet om halsen på honom, och släppa taget.
Många av de jag följer och är inspirerad av, vågar ha sina hästar helt lösa i skogen, och vågar låta dem vandra runt lite, för de litar på att de kommer tillbaka när de ropar, vilket de gör.
Jag vågar inte lita på det med Stor, just för att det inte är min häst. Så, när jag inte håller i, då går man fot. Det är regeln. (Sedan, ju längre sommaren går, desto mer ruckas det på den regeln, men så här i början är det benhårt.)
Det gick bra!
I alla fall. Jag och Julia kom fram till att vi skulle roa oss med att prata i telefon, medan vi gjorde stalljobbet. Det betydde att jag sprang runt med en hörlur i örat och skrattade randomly medan jag fyllde höpåsar eller mockade stallet. Känns bra.
För övrigt, innan jag fortsätter berätta - det är sommar nu. En av grannarna har satt upp sin sommarhage, som är snygg utav något annat, en annan granne har släppt ut fåren på förbete till hästarna, vår sommarhage börjar få högt gräs i väntan på grabbarna, och fram för allt, när jag kom till stallet och automatiskt ställde upp stalldörren för att det var varmt ute, så ser jag det. Den andra stalldörren är också uppställd. Stallägaren är inte hemma. Vi är nu så säkra på att sommaren är här, att vi vågar ställa upp stalldörren och åka därifrån. Vi är inte längre rädda för oväntade snöstormar! Det är sommar nu!
I alla fall, när allt stalljobb var klart, så glömde jag helt av mig, och lät samtalet fortgå medan jag hämtade Stor.
Precis innan jag gått ut för att göra det hade jag stått i sadelkammaren och suckat sorgset, för jag var verkligen hur sugen som helst på att få rida ut barbacka i grimman, för att fira sommaren, men Ägaren hade noterat i boken att han ömmade lite i ena framknät på grund av bus och gnabb med Grabbarna, så det blev ju inget sånt.
Jag bestämde mig för att rykta ute, och istället för att snöra fast honom i de två stolparna med rep på som är uppsatta av precis den anledning (också för att kunna sätta på vagnen ute) så släppte jag honom lös på ridbanan för att beta.
Det gick hur bra som helst, han var rastlös och grässugen, men han var långt ifrån otrevlig. Däremot när jag skulle spreja myggsprej i förberedelse för vår promenad... Till slut fick jag muta honom till mig med hjälp av godis, och använda att grimskaft som halsring, för att få spreja.
(Författarens kommentar: jag inser nu varför. Han brukar alltid starkt ogilla att man bryter rutinen, och jag hade missat en torsdag, om inte två, för att jag var sjuk en, så jag förstår honom, nu i efterhand. Han var inte nöjd.)
Efter sprej-spektaklet, så fick jag äntligen med honom på en promenad. (Det var Julia som inspirerat mig, för hon var ute och gick med Spirit, medan jag ryktade.)
Allt han ville göra var att äta.
"Fine", sa jag, "men samma deal gäller för dig som för Rebell".
Dvs, så länge jag inte blir störd av det, så får han göra vad han vill. Men jag blev störd i början, för han pallnitade och vägrade gå för att han skulle äta, så det gick ju inte.
Så, i början så visade jag honom vad jag ville. Jag la ett lätt tryck i grimman (notera, lätt. Han hade lätt kunna ignorera det, eller bara gå ikapp om han ville) och smackade lite, för att påvisa att jag ville att något skulle hända.
Efter ett par gånger insåg han att jag ville att han skulle trava, så då gjorde han det, extremt försiktigt. Jag uppmuntrade och berömde, och sakta men säkert vågade han göra det olagliga - gå framför min höft med sin bog.
Vilket, might I add, är helt uppmuntrat i den här situationen. Drömmen är att han ska trava så långt fram att grimskaftet tar slut, och sedan stanna, men det är alldeles för jobbigt för Herrn, och det är okej.
Tekniken funkade bra även på honom, och det var helt sjukt häftigt att få se honom faktiskt våga ta för sig, och trava förbi mig med flygande man.
På vägen hem, efter att vi utforskat en stig som blev ett lerhav, där jag blötte ner skorna och Stor blötte ner hela sig och mig med sitt plaskande, så var han så lugn att jag vågade prova att lägga grimskaftet om halsen på honom, och släppa taget.
Många av de jag följer och är inspirerad av, vågar ha sina hästar helt lösa i skogen, och vågar låta dem vandra runt lite, för de litar på att de kommer tillbaka när de ropar, vilket de gör.
Jag vågar inte lita på det med Stor, just för att det inte är min häst. Så, när jag inte håller i, då går man fot. Det är regeln. (Sedan, ju längre sommaren går, desto mer ruckas det på den regeln, men så här i början är det benhårt.)
Det gick bra!