Nyår spenderades den här gången i mina morföräldrars hus, med deras hundar.
De skulle själva till grannen för att fira, och jag klagar inte på att få fira själv, med hundar, i och med att vi ligger i mellanåldern, där några av mina vänner ska ut och festa (dricka) med sina kompisar, men alla andra i princip ska fira med sina familjer, så då blev det bara jag.
Precis när jag kom så var det stora kramkalaset med hundarna - Jappe ska ju alltid sitta i knät, och tja, ni ser här nere vad Tassa gjorde.
De skulle själva till grannen för att fira, och jag klagar inte på att få fira själv, med hundar, i och med att vi ligger i mellanåldern, där några av mina vänner ska ut och festa (dricka) med sina kompisar, men alla andra i princip ska fira med sina familjer, så då blev det bara jag.
Precis när jag kom så var det stora kramkalaset med hundarna - Jappe ska ju alltid sitta i knät, och tja, ni ser här nere vad Tassa gjorde.
Sedan blev det ännu mer kramkalas! (I en 90's säng.)
Kvällen efter så åkte jag ut och sparkade med hundarna (en och en, naturligtvis).
De drar ju med morfar, och då är de... Ska vi säga taggade?
Så jag bestämde mig för att vi skulle fara upp mot Globen, för då får vi starta i en uppförsbacke, så blir det lite svårare för honom att dra mig till världens ände utan att jag får stopp på honom.
....Men icket! Då hade ju morfar åkt skidor med dem tidigare på dagen, och efter det hade dem fått middag, och sedan började det vara 21-22 tiden, och därav nästan sängdags, så Mellan var ganska nöjd med att gå fot med sparken, trots mina uppmuntrande tillrop. Men, tja, efter någon kilometer så slog han tag i saken och drog lite grann i nedförsbackarna så att jag slapp sparka i alla fall.
Ganska snart efter det indikerade han att han ville vända hem, så då gjorde vi det, och då fanns det inte ens en antydan till att dra.
...Förrän han tog sats och susade förbi infarten till huset. Tja, men vafan, hojtade jag och berömde honom. Så då åkte vi en liten runda till.
De drar ju med morfar, och då är de... Ska vi säga taggade?
Så jag bestämde mig för att vi skulle fara upp mot Globen, för då får vi starta i en uppförsbacke, så blir det lite svårare för honom att dra mig till världens ände utan att jag får stopp på honom.
....Men icket! Då hade ju morfar åkt skidor med dem tidigare på dagen, och efter det hade dem fått middag, och sedan började det vara 21-22 tiden, och därav nästan sängdags, så Mellan var ganska nöjd med att gå fot med sparken, trots mina uppmuntrande tillrop. Men, tja, efter någon kilometer så slog han tag i saken och drog lite grann i nedförsbackarna så att jag slapp sparka i alla fall.
Ganska snart efter det indikerade han att han ville vända hem, så då gjorde vi det, och då fanns det inte ens en antydan till att dra.
...Förrän han tog sats och susade förbi infarten till huset. Tja, men vafan, hojtade jag och berömde honom. Så då åkte vi en liten runda till.
Krigardrottningens runda såg nästan likadan ut. Jag valde att åka åt andra hållet, så fick vi starta i en nedförsbacke, eftersom att hon behöver mer uppmuntran än honom. Hela första 1½:a kilometern gick hon ett steg framför mig där jag stod på medarna, och jag bestämde mig för att istället för att vända om och ta den långa, jobbiga uppförsbacken hem, så skulle vi ta en brantare nedförsbacke, ner på Husse's uppskotrade skogsrunda, där man får flera små uppförsbackar i stället för en stor.
Jag fick nästan släpa henne fram, tills vi kom till backen där jag var tvungen att bromsa sparken bara för att hålla mig under fartgränsen - då blev det liv i tanten! Jävlar vad hon drog!
Strax efter det - när vi svängt in på skotervägen - så var jag tvungen att stanna henne för att jag upptäckt att jag selat henne fel, så då fick vi sela om. Men det var ju bra, tänkte jag, för strax efter det kom en liten nedförsbacke, och sedan en större uppförsbacke. Fan vad bra att hon var taggad och drog då!
Tror ni hon drog? Nej. Så vi promenerade hem.
Hint: jag var betydligt tröttare än henne.
Jag fick nästan släpa henne fram, tills vi kom till backen där jag var tvungen att bromsa sparken bara för att hålla mig under fartgränsen - då blev det liv i tanten! Jävlar vad hon drog!
Strax efter det - när vi svängt in på skotervägen - så var jag tvungen att stanna henne för att jag upptäckt att jag selat henne fel, så då fick vi sela om. Men det var ju bra, tänkte jag, för strax efter det kom en liten nedförsbacke, och sedan en större uppförsbacke. Fan vad bra att hon var taggad och drog då!
Tror ni hon drog? Nej. Så vi promenerade hem.
Hint: jag var betydligt tröttare än henne.
Så kom äntligen nyårsafton.
Jag laddade upp ordentligt, som synes, och gjorde i ordning ben som hundarna skulle få strax före midnatt, för att hålla dem lugna när fyrverkerierna gick.
Jag gick mest runt och små-åt och mös hela kvällen, och såg på Buskis. <3
Jag laddade upp ordentligt, som synes, och gjorde i ordning ben som hundarna skulle få strax före midnatt, för att hålla dem lugna när fyrverkerierna gick.
Jag gick mest runt och små-åt och mös hela kvällen, och såg på Buskis. <3
Så kom Loa Falkman på tv:n, och jag och Mellan skålade i Pommac respektive råhudsben och mös.
Mitt i allt det här kom en orolig Krigardrottning ner från sin tronsal - och vandrade som en vilsen själ mellan den trånga mörka toan, och det trånga, mörka området bakom dörren in till vardagsrummet.
Efter att sett henne vandra ett par varv, så valde jag att sätta mig inne på toan med henne, för att hålla henne sällskap, och förhoppningsvis hålla henne lite lugn.
Därinne satt jag och grät glädjetårar i nästan en timme just efter midnatt. Ganska fin start på året?
Anledningen för glädjetårarna var eftersom att vi har en orolig, stressad hund, som har valt att gå och lägga sig i ett litet, mörkt utrymme. Så kommer jag, och vill komma in i detta lilla, mörka utrymme, tillsammans med en rädd och bokstavligen "cornered" hund. Detta är ju receptet för att bli biten.
Allt hon gjorde var att slicka mig lite på knät, och använda mina staplade ben som huvudstöd när hon ville spana ut genom dörrspringan. Min fina, fina, lilla drottning.
Mitt i allt det här kom en orolig Krigardrottning ner från sin tronsal - och vandrade som en vilsen själ mellan den trånga mörka toan, och det trånga, mörka området bakom dörren in till vardagsrummet.
Efter att sett henne vandra ett par varv, så valde jag att sätta mig inne på toan med henne, för att hålla henne sällskap, och förhoppningsvis hålla henne lite lugn.
Därinne satt jag och grät glädjetårar i nästan en timme just efter midnatt. Ganska fin start på året?
Anledningen för glädjetårarna var eftersom att vi har en orolig, stressad hund, som har valt att gå och lägga sig i ett litet, mörkt utrymme. Så kommer jag, och vill komma in i detta lilla, mörka utrymme, tillsammans med en rädd och bokstavligen "cornered" hund. Detta är ju receptet för att bli biten.
Allt hon gjorde var att slicka mig lite på knät, och använda mina staplade ben som huvudstöd när hon ville spana ut genom dörrspringan. Min fina, fina, lilla drottning.