Idag har jag fått rida ut på Stor! Äntligen!
På grund av väder, underlag, och min skadade fotled har det varit ett bra tag sedan vi har kunnat rida, så jag var verkligen taggad - och dessutom hade jag lyckats tajma så att jag var i stallet medan det var ljust!
Det jag tyvärr inte tänkt på, var ju underlaget. Fy fan så tråkigt.
När jag var i Dalarna och firade jul, så var det -20 grader och snö. Så fort jag kommer hem - is, +3 grader och slask. Naturligtvis.
Men jag tänkte mig ändå få ta mig ut på en liten tur, jag var ju ändå så sugen, och det var den enda tur jag skulle kunna ta på länge i dagsljus, så det gällde ju att passa på.
Jag skulle ha skitit i det.
Underlaget uppe vid Kanalen (där vi vanligtvis rider) var ju isbana. Det gick ju bra för oss - så länge vi skrittade. Så jag skrittade. Sedan kom vi till ett ställe, där ägaren rapporterade att det var en eld dagen innan, som han hade varit rädd för, så där snurrade han och ville gå hem, så vi stannade ett tag och tittade på den, innan vi gick hem.
På hemvägen så släppte jag honom på ett "varsågod". Varsågod för oss betyder att han själv får välja gångart och tempo, så länge jag sitter bekvämt. (I dagsläget betyder det; skritta, eller trava relativt långsamt, i en ärlig form.) Det brukar jag ge, när han är någorlunda avslappnad, mjuk och lugn, men ändå har lite myror i kroppen.
Hade någon annan sagt att de kunde göra så med sin häst, så hade jag betvivlat det, så därför betvivlar jag mig själv, även om jag har upplevt det i första hand - och dessutom har bilder på det. Jag menar, att hästen själv väljer att gå i en ärlig form - frivilligt, bara för att få trava? Det låter ju synnerligen osannolikt.
Men helt ärligt - det funkar.
Visst, idag så fick jag hjälpa till lite onödigt mycket, det måste jag erkänna. Egentligen ska jag avbryta honom så fort det blir obekvämt, istället för att hjälpa honom tillbaka i formen. Nej, det blir en smäll på fingrarna, så får jag ta skärpa mig till nästa gång.
På grund av väder, underlag, och min skadade fotled har det varit ett bra tag sedan vi har kunnat rida, så jag var verkligen taggad - och dessutom hade jag lyckats tajma så att jag var i stallet medan det var ljust!
Det jag tyvärr inte tänkt på, var ju underlaget. Fy fan så tråkigt.
När jag var i Dalarna och firade jul, så var det -20 grader och snö. Så fort jag kommer hem - is, +3 grader och slask. Naturligtvis.
Men jag tänkte mig ändå få ta mig ut på en liten tur, jag var ju ändå så sugen, och det var den enda tur jag skulle kunna ta på länge i dagsljus, så det gällde ju att passa på.
Jag skulle ha skitit i det.
Underlaget uppe vid Kanalen (där vi vanligtvis rider) var ju isbana. Det gick ju bra för oss - så länge vi skrittade. Så jag skrittade. Sedan kom vi till ett ställe, där ägaren rapporterade att det var en eld dagen innan, som han hade varit rädd för, så där snurrade han och ville gå hem, så vi stannade ett tag och tittade på den, innan vi gick hem.
På hemvägen så släppte jag honom på ett "varsågod". Varsågod för oss betyder att han själv får välja gångart och tempo, så länge jag sitter bekvämt. (I dagsläget betyder det; skritta, eller trava relativt långsamt, i en ärlig form.) Det brukar jag ge, när han är någorlunda avslappnad, mjuk och lugn, men ändå har lite myror i kroppen.
Hade någon annan sagt att de kunde göra så med sin häst, så hade jag betvivlat det, så därför betvivlar jag mig själv, även om jag har upplevt det i första hand - och dessutom har bilder på det. Jag menar, att hästen själv väljer att gå i en ärlig form - frivilligt, bara för att få trava? Det låter ju synnerligen osannolikt.
Men helt ärligt - det funkar.
Visst, idag så fick jag hjälpa till lite onödigt mycket, det måste jag erkänna. Egentligen ska jag avbryta honom så fort det blir obekvämt, istället för att hjälpa honom tillbaka i formen. Nej, det blir en smäll på fingrarna, så får jag ta skärpa mig till nästa gång.
Innan vi red ut, så lämnade jag honom i stallet, lös, med en hötuss, så som jag alltid gör, medan jag gick ut och utfodrade Grabbarna.
När jag kom tillbaka var hötussen orörd, och han hade vänt sig om så att han stod med huvudet mot dörren jag kom in genom.
Tja, jag tänkte väl mest att han var frustrerad över att han inte fått röra på sig ordentligt på ett tag, att han stått inne länge på grund av nyårsafton, och att jag hade varit borde två gånger under december månad, så jag vände honom om igen, och tänkte inte så mycket på det.
Vi red ut, och han kändes lite frustrerad, men inte övertaggad eller för energisk - såsom han brukar vara när han är frustrerad. Nej, det var som en tom frustration.
När vi kom tillbaka så klädde jag snabbt av honom, ryktade och kastade ut honom i hagen. När jag sedan står och fyller höpåsar, så ser jag hur han bara står, mitt i hagen, trots att han fick 4 kilo hö för nästan en halvtimme sen. Vanligtvis, så brukar han inte röra sig förrän höet är uppätet, så det var en liten varningsklocka, och jag mindes med ens den oätna hötussen i stallet. Ajaj, tänkte jag, och gick och hämtade termometern.
Ibland känner jag mig som en vandrande sådan här:
När jag kom tillbaka var hötussen orörd, och han hade vänt sig om så att han stod med huvudet mot dörren jag kom in genom.
Tja, jag tänkte väl mest att han var frustrerad över att han inte fått röra på sig ordentligt på ett tag, att han stått inne länge på grund av nyårsafton, och att jag hade varit borde två gånger under december månad, så jag vände honom om igen, och tänkte inte så mycket på det.
Vi red ut, och han kändes lite frustrerad, men inte övertaggad eller för energisk - såsom han brukar vara när han är frustrerad. Nej, det var som en tom frustration.
När vi kom tillbaka så klädde jag snabbt av honom, ryktade och kastade ut honom i hagen. När jag sedan står och fyller höpåsar, så ser jag hur han bara står, mitt i hagen, trots att han fick 4 kilo hö för nästan en halvtimme sen. Vanligtvis, så brukar han inte röra sig förrän höet är uppätet, så det var en liten varningsklocka, och jag mindes med ens den oätna hötussen i stallet. Ajaj, tänkte jag, och gick och hämtade termometern.
Ibland känner jag mig som en vandrande sådan här:
Jag gick alltså ut i hagen, till en häst som jag reagerat på är tvärsöver, irriterad, frustrerad och allmänt på tvärsöver-humör, med termometern i högsta hugg. Redan här kan man ju reagera.
Sedan säger jag till honom, att "älsklingen, stå kvaaar en stund du, ät lite grann vännen" och så börjar jag tempa honom. Jag har alltså inte värmt termometern (ni har den ju visserligen legat inne i ett varmt stall, men ändå), inte spänt fast honom i något, inte ens tagit på honom ett grimskaft.
Nu känner ju jag honom så väl att jag vet med 97% säkerhet att han inte kommer att göra något, men jag tänker för mig själv - om jag såg någon annan göra det här, hur mycket skulle inte jag ha skällt på dem då?
Då skämdes jag lite grann.
(Han hade 37.9 i temp.)
(Jag rapporterade till hans ägare, som ska hålla ett öga på honom.)
Sedan säger jag till honom, att "älsklingen, stå kvaaar en stund du, ät lite grann vännen" och så börjar jag tempa honom. Jag har alltså inte värmt termometern (ni har den ju visserligen legat inne i ett varmt stall, men ändå), inte spänt fast honom i något, inte ens tagit på honom ett grimskaft.
Nu känner ju jag honom så väl att jag vet med 97% säkerhet att han inte kommer att göra något, men jag tänker för mig själv - om jag såg någon annan göra det här, hur mycket skulle inte jag ha skällt på dem då?
Då skämdes jag lite grann.
(Han hade 37.9 i temp.)
(Jag rapporterade till hans ägare, som ska hålla ett öga på honom.)