Jag är verkligen kär i den blå färgen, och jag gillar när headern och bloggen går i samma ton, så när jag nu knäppte den här bilden så tog jag tillfället i akt och omdesignade. Så, vad tycks? Grönt eller blått? Abstrakt header eller derpig vovve?
0 Comments
Idag har det fallit snöblandat större delen av eftermiddagen (också kallat snöblask), men i och med att det inte blåst särskilt mycket så har man gott och väl klarat sig. Efter att jag skrattat färdigt åt den Lilla Orädda Ponnyn Som Tycker Att Allt Är Leksaker så gick vi ut på banan för första gången på ett tag. Vi började med att gå igenom "backa" utomhus. Gick helt okej. Han vill än inte göra det på röstkommando, men jag behöver använda kroppen mindre och mindre. Jag var också lite arg på honom några gånger när han ville nypa mina händer när han inte hittade godis. Jag gillar inte att vara arg. Efter det så fotade jag lite, och Liten förstod inte alls vad jag ville att han skulle göra (dvs. stå stilla), så bilderna blev inte många och de blev inte jättebra. Inte så långt efter det trodde jag att jag behövde börja göra mig i ordning, så vi gick tillbaka till stallet. Men icket! Det var en timme kvar, så efter lite småpyssel gick vi ut igen. (Liten var jättetrevlig även när jag velade.)
Vi övade lite på volter, vi travade lite, fortsatte träning med backa och att inte nafsa, och så satte jag fast vår blå hink i änden av tömkörningstömmen (som jag använde som longerlina) med Liten i andra, och så gick vi lite. Läskigt var det, men det gick! Jag är tydligen väldigt kreativ och social just nu. När jag var yngre - en stor del av min barndom - så hängde jag på en hemsida som hette stallet.se. I början var det naturligtvis för att få ha "djur", men mer och mer så blev det för att "rolla". Rolla är en förkortning av rollspel - det är ett rollspel som du utför över Internet, med ditt skrivna ord. Skitkul! Jag är relativt kreativ, i alla fall när det gäller skrivandet, så att rolla var en av mina favoritgrejer någonsin. (Jag sörjer fortfarande den förlorade systersajten Rolla.Nu (vill jag minnas att den hette?)) Hur som helst, så jag rollade väldigt mycket och väldigt intensivt i perioder, och jag har alltid älskat att lyssna på musik - i alla lägen. Och under den period när jag rollade som allra mest intensivt så hade jag också en fas när jag som mest intensivt lyssnade på rock. (Conveniently så fanns då också Bandit Rock på radion här uppe i norr under den perioden.) Och varje gång som jag hör "Still Broken" av Plan Three, så tänker jag på det där fantastiska rollet som jag hade med en tjej, om Harry Potter. Jag minns min obekväma kontorsstol där jag alltid lutade mig på vänster armstöd, mitt blå skrivbordsunderlägg som var blått med en liten rosa figur på, och min lila Ikea-lampa med fjärilar på, som spred ett så härligt röd-lila ljus över rummet. Jag längtar lite grann tillbaka till mitt gamla rum när jag hör den låten. Det var goda tre-fem år sedan! Jag måste ju komma över det här! Men icket. Så om du av någon anledning läser den här hippie-bloggen om hästträning, och det var du som rollade med mig... Hör av dig? I miss you <3 (;) ) (Nu för tiden tar jag mest tillfället i akt och skriver helt sjukt intensivt på vad jag har för händerna precis när den låten kommer igång. Det funkar det också.) (Spellistan som jag sällan lyssnar på men aldrig kan förmå mig själv att ta bort. Och ja, Grooveshark. Grooveshark är helt underbar när den fungerar ^^ Gratis är gott, kids!)
Åh, jag velar lite grann mellan att berätta allt, och inte berätta alls, ifall det inte händer.
Hur som helst, så har jag en ny projektdröm, främst med Stor men eventuellt även Liten, som involverar en hel del lösjobb, och som skulle kunna ge mig ett mål med lösjobbet, mer än att motionera och utvecklas. Det skulle vara så otroligt kul om det kunde gå igenom - och det ska inte vara så otroligt svårt att få det att funka! Åh, vad taggad jag blir! Så, igår hade jag alltså Stor, efter överenskommelse med hans ägare som skulle bort över dagen.
Igår snöade det alltså, men enligt YR (enda väderraporteringen som jag litar på - de brukar kunna vara till och med lite pessimistiska, så det passar mig väldigt bra) så skulle det efter klockan ett bli strålande sol och över 5+. Det skulle hålla i sig till klockan 5, när det skulle börja mulna på, och i timmarna efter det skulle temperaturen börja falla. Perfekt, matchen skulle börja strax efter fem, så jag väntar som längst till halv fem, och är det då inte moppeföre så ber jag far att skjutsa. Men, min telefon hade ju kraschat, så klockan blev lite mer än fem innan jag kom iväg, för jag fick jaga runt efter ett sätt att kunna höra av mig. Till slut så fick jag komma till en kompis som bor längs vägen till Stor, en kilometer närmre stan, och så skulle jag få låna hennes telefon till att skicka ett sms om att jag inte hade åkt av vägen. (<3) (Jag körde låååååångsamt både ut och hem, på grund av att vägen var lite småfuktig, och speciellt när jag skulle åka hem så frös fukten till is.) Men, i stallet gick det bra. Pojkarna hade fått middag när jag kom - det gjorde Treåringen jätteförvirrad - och stalljobbet gick snabbare än vanligt, tyckte jag. Sedan provade jag på lite grejer ifall att planerna går igenom, som gjorde Stor jätteförvirrad, och jag kände mig som världens sämsta människa. (Han ger mig lätt skuldkänslor med hur känslig han är, den där.) Vi jobbade som vanligt på banan. Idag valde han att gå på ett lite större spår i vänster varv! Whoo! Tidigare har han valt att gå obekvämt nära mig, för att slippa gå så långt. Han gick fortfarande lite närmre än vad jag kanske önskat i höger, men det var inte jättestort. Vi travade också, och gjorde öppnor på volt. Jag hade lagt hans belöningsgodis (idag en del av hans kraftfoder) i en hink och tagit med ut, så när vi skulle trava så sprang jag före med hinken och smackade och uppmuntrade, och så fort han travade så pallnitade jag och så fick han godis. Vi fick till tre/fyra travsekvenser. Sedan provade vi öppnor, där jag höll hinken i ena handen och duttade på bakdelen med spöet i andra handen, och jajamen vad han gick! De börjar sitta ganska fint nu. Han fick också tuppjuck en gång. Vi stod och myste, jag stod närmast staketet, och sedan helt plötsligt så travar/galopperar han förbi mig, till andra sidan av ridbanan. Han sprang i princip över mig! (Vilket, I Stor-version, betyder att han sprang 30-40 cm ifrån mig, istället för sin vanliga meter/1½) Jag vet än inte riktigt vad det var - det lät å ena handen ovanligt mycket från älven, men å andra sidan så såg jag att Treåringen fått lite tuppjuck. Så antingen så svarade Stor på Treåringen, eller så svarade Stor och Treåringen på älven. Hmm... Jag provade också det här som jag pratade om sist, att jag "stänger" kroppen när jag vill ha honom till mig. När jag hade kallat honom till mig, så stod jag intill hans huvud, och tittade ungefärligt åt samma håll, och sedan provade jag att "öppna och stänga" bröstet. Varje gång jag "öppnade" och rätade på mig, så vred han bort huvudet, och nästan backade, innan han kom tillbaka och undersökte, men han var mycket mer energisk och nästan tillbakadragen i sitt undersökande när jag var "öppen". Spännande! 1: Ikväll har det snöat här. Snön har lagt sig. Vårväder suger.
2: I morgon har jag Stor, eftersom att hans ägare är borta. 3: Skärmen på min telefon är spräckt. Igen. (Jag började använda den i lördags, och nu idag, fredag vid lunchtid, så sprack den.) Det här suger. Så. Livet är roligt, helt enkelt. Jag får börja ta med mig systemkameran till stallet då. (Om någon har tips på en vattentålig, stalltålig mobil med bra kamera, så är det bara att tipsa. Hittills har jag fått tips om en Samsung Galaxy S5 Active, tankar?) (eller inte, beroende på hur du ser det. Fortfarande för glömsk för bilder. Men! Nu har jag satt ett alarm för att påminna mig om att ta bilder ^^)
Men, eventuellt spännande planer på gång inför nästa torsdag - men det är mycket som ska falla på plats för att det ska gå i hamn, så jag ska inte pladdra allt för mycket här. Men, det handlar om ett skolarbete och stallet. Mer ska jag inte säga! Men, fortsatt framgång - idag markerade Stor bara på att han inte ville i vänster varv eftersom att han var uttråkad och ville ut, inte för att det var obehagligt! Whoo! I höger varv så markerade han på ovilja men inte smärta! Många utropstecken nu, men jag är otroligt glad över det här. Markanta framsteg! Dessutom var han en sådan jäkla myspropp så jag förstod rent inte. När han gör rätt (just nu - när han gått ett varv runt mig) så bjuder jag in honom till mig för lite godis och vila. Det gör jag genom att backa två steg, med släpande fötter för att göra det tydligt, och så drar jag inte armarna mot bröstet. Det känns lite underligt att stänga kroppen för honom när jag vill att han ska komma till mig, men, det funkar väldigt väl, så vi kör på det. Vanligtvis kommer han in, äter sitt godis, puttar runt mina händer lite, och sniffar mig i ansiktet, och sedan känner han sig klar och halvsover lite. Idag så åt han, puttade och sniffade som vanligt, men istället för att halvsova, så valde han att ställa sig nära, som om han "kliade min manke". Och sedan fick jag klia och klappa på bog, bringa och hals utan att det blev för mycket. Åh! Det är en väldigt "affectionate" ("kärleksfull") häst, men han är inte jättemycket för direkt kontakt från min sida. Han föredrar att utforska mina händer, eller mitt hår, eller ett vila huvudet/mulen mot mig. Jag ska allt som oftast inte röra så mycket vid honom, om det inte är mitt uppdrag, som när jag ska klia undersidan av huvudet, mellan ganascherna. Nu har han också börjat stryka sidan av huvudet mot min arm när han är redo för att mysa en stund. Det är ett helt nytt beteende, och han gör det så otroligt mjukt och försiktigt (det första jag lär hästarna är att jag inte är ett träd - man kliar sig inte på mig, man ber mig att klia) att jag känner hjärtat svälla i bröstet på mig varenda gång. Mysgubbe! Vi behövde verkligen den här pausen. Nog för att vi lösjobbar en hel del även i vanliga fall, men med min fotled, och hans diffusa hälta, så har det verkligen blivit intensivträning i lösjobb - och det behövs uppenbarligen. Han vågar sällan vara så rak och tydlig i sin kommunikation med mig som han är nu, och han har aldrig varit så här mysig, åtminstone inte flera gånger i rad. Om jag tänker gå tillbaka till att bara rida eller jobba i lina? Aldrig. (Förhoppningsvis.) Jag älskar vem jag är just nu, med hästarna, och hur min filosofi ser ut. Såhär vill jag fortsätta utvecklas. (Och nej, jag är fortfarande inte bra på att ta bilder.)
Ridlektion, och Beza! Liten storhäst, men bred som en ardenner - en spännande kombo. Det här är en häst som är tung och stark, och som många rider fel, och i och med att han inte är särskilt dum heller så räknar han ju ut att folk kommer att rida honom fel, så då är han tvärsöver redan från början. Idag hade jag dock en taktik, redan när jag steg in i ridhuset. Idag skulle vi köra grand prix-pauser. Sagt och gjort, på min tretons ponny så satte vi iväg, och framridningen utfördes på förlängda hörlinjerna, med en del rakriktning, en del skänkelvikning. Vi körde på, bråkade som alltid om att han inte behöver svänga fem kilometer för tidigt, att diagonaler inte betyder Rejsa, och att skänkelvikningar inte betyder Rejsa. Men, så fort vi kom ut på spåret igen, så fick han helt långa tyglar i en kort, kort stund. Och tro på fasen, om det inte funkade! Jag kunde inte släppa efter på tyglarna, i och med att vi är i ett packat ridhus med lite blandade hästar, och jag sitter på en ganska ranghög häst, så jag fick vika mig i midjan och "manuellt" släppa efter på tyglarna. Snyggt var det inte! Men, ordentligt fin blev han. På galopperna hade vi lite spännande tider - vi galopperar för det mesta på volt, och han hade hörapparaten på sig idag, för varje smackning var som ett kanonskott i hans öra, och tyckte att vi skulle fara iväg, precis som en kanonkula. Höger varv är hans svåra varv, så naturligtvis skulle vi ju börja i det. Med galoppfattningar i skritt. Så, jag samlar mig, börjar förbereda honom på att "nu händer det något" och- Han far iväg. Travartrav tills jag är rädd att vi ska gå omkull. De andra galopperar, och jag försöker få tillbaka honom till trav, så att vi kan fatta igen. Icket. Gruppen bryter av, och vi ska göra det igen. Nu så. Jag förbereder ännu tydligare, är lite jobbig och överdrivet taggad, han tar första underbara galoppsprånget och- Någon smackar bakom oss. Näsi - den gubben går inte! Han ställer sig och småskuttar på stället, och sedan skrittar vi innanför spåret och försöker lugna oss. Vi byter varv. Jamen, nu då. Förberedelse. Lååång, tydlig. Ger signalen, antydan till ett underbart galoppsprång och- Han ska bara bralla först. Ett par sekunder full Giraffrusning, och sedan den mest underbara galoppen vi haft tillsammans. Jag hojtar beröm över hela ridhuset, och klappar länge. Det är de små vinsterna. Sedan är det ju en räserpojke i alla gångarter utom skritten, så när vi skulle avsluta med att ställa hästarna utåt, och forma dem runt ytterskänkeln. Ja, men det betyder ju räser? Tja, sa jag. Spring så fort du bara vill - så länge du trampar över fint. Jajamen, sa pojken, och så sprang han, fort som vinden, och så otroligt fin att jag ville grina. Underbara Räser-Beza! (Jag säger alltid det, att den här skulle jag kunna ta hem. Och visst så drömmer jag om att vara miljonär och eventuellt ha egen "ridskola", eller bara att rehabilitera och sälja vidare hästar. Idag såg jag potentialen i honom - och jag såg hur jag skulle lägga upp träningen för honom. Vila i 6-18 månader, helt från ridning/körning, bara lösarbete och spring i stor hage med stor flock, sedan inkörning, bettlöst, och när det satt - omstart i ridningen bettlöst. För det här är en pojke som skulle bli så otroligt fin bettlös, så ni förstår inte. Nog för att alla är det, förhoppningsvis, men ni förstår vad jag menar. Åh, vad roligt det skulle vara!) ...Är en mycket god vän till mig, och nu finns HovTassFot där! Yay! (Mellan tycker att det är skitbra!)
(Och, ja, jag är värdelös på att ta bilder - jag måste ju skärpa mig. Jag har inte ens en ursäkt längre, jag fick ju tillbaka min telefon i lördags, den med den bra kameran, så även om jag inte har min systemkamera med mig, så kan jag ju faktiskt ta bilder. Skärpning!)
Måndag, och Liten då, ni borde börja hänga med, by now. Vi fick lägga om lektioner idag, så jag slutade 11:25, och tänkte att jag skulle moppa ut till Liten (vilket inte gått tidigare, pga is), men tänkte dumt nog att "nej, men, jag ska bara äta lunch, och landa lite först" och innan jag hade landat klart så hade det börjat regna. Äsch, jag har väl köpt en svindyr ridoverall av en anledning! Så, jag dealade med en kompis som jag var 98% säker på att jag kunde ta mig till, så att jag skulle få lämna moppen hos hen och gå de sista två kilometerna till Liten, så jag började köra. Men jag skulle ju bara kolla om jag kunde ta mig upp för isbacken till Liten och whoops så har jag parkerat hos Julia som bor två hus ner från Liten. Whoo! (Att jag sedan på vägen hem igen hamnade i diket på grund av backen och min egen planering är ju en helt annan sak.) I alla fall, så blev det stora trim-dagen där ute. Det småregnade ute, och banan var regn-på-is-hal, så den var inte aktuell, så då blev det en mysdag! Jag tog in, och trotsade min egen regel om att aldrig borsta blöt päls, för pälsen rasade bokstavligen av honom, så jag kunde inte låta bli. Efter det så råkade jag mocka Litens "box", och ledde ut honom, och började trimma. Jag hade sedan tidigare noterat att svans och hovskägg behövde trimmas, och det gjorde jag. Sedan råkade jag trimma lite man, en aning på pannluggen och lite grann inne i öronen. Jag tänkte att han skulle tycka att det var obehagligt när jag trimmade svans/hovskägg, för efter ett tag satt jag på huk direkt bakom honom, och klippte på med min sax. Helt obrydd pojke. Öronen kom sist, och då tänkte jag att "nu måste han ju reagera" - men icket. När jag tog höger öra så var det så skönt, ååååh, så mysigt, meeera! och då blev jag arrogant och tänkte att vänster öra skulle vara lite enkelt. Icket. Vi avslutade med lite trickträning inne i Hagkompisens box, där vi gick igenom "backa" och "kom" med hjälp av klicker. ,Jag fick förstärka ganska mycket, och visa ganska handgripligt vad jag ville att han skulle göra, men jag tror att det började klicka (ha!) lite med "backa", för det blev lättare framåt slutet, men det kan också vara för att vi flyttat till en lite trängre korridor. På vägen hem så snöade det. Woop-woop. Dyngsur blev jag, och jag vågade inte köra fort alls, på grund av väta, grus och halvt igen-immat visir på hjälmen. Äsch, det gick ju bra ändå. (Tacka vet jag Norrland - jag åker av vägen ner i ett djupt dike, känner inte ens att vi farit av, och kliver bara av och lyfter upp den ur det snötäckta diket. Snön var så djup att den var i princip i höjd med vägen - diket är i vanliga fall 50-70 cm. Och vägarna är bara. Åh, Norrland, never change.) Jag var helt hundra om att jag skrivit om torsdags - men icket! Åh, vad jag längtar efter sommarbete <3 (Mobilbild från förra året.) Torsdagen var ganska odramatisk. Jag körde moppe ut, så det var ju trevligt!
Jag ställde i ordning höpåsar, mockade, och allt som jag brukar göra, och hämtade sedan Stor. Jag gick precis igenom bloggen och såg att jag inte nämnt det - men Stor har varit lite diffust halt ett tag. Hans ägare rapporterade en reva i hoven (vill jag minnas, det var inte stort) och efter det har det varit. Han reds mer eller mindre konstant, men på grund av min smärta så har inte jag gjort det, och har istället velat jobba lös. Och där har hans smärta inte varit diffus alls! Överallt annars så visar han inga tecken på smärta alls, och tro mig, jag har kollat, men så fort man klär av honom och ber honom om en volt/att han går på fyrkantsspåret, så är det inga problem att se att han har ont. Och det är just smärta/stort obehag som han reagerar på, för osäkerhet, ovillighet ter sig inte sådär för honom. När jag bad honom att trava på fyrkantsspåret där i början så vände han bakdelen mot mig, och om man ber honom om att gå ifrån en så slänger han stort och demonstrativt på huvud och kan trampa runt lite i ren protest. Det här är inte okej. (Att han har ont alltså. Det är så uppmuntrat att han säger till när han har ont/inte vill.) Varje dag så har jag ändå tagit ut honom på banan, för att kolla om det blivit bättre/sämre. Vanligtvis så hinner jag be honom att gå ifrån mig, så hinner han gå ungefär fem steg innan jag avbryter, för då har jag fått sett det jag behöver se. Han har gjort det i båda varv. Men så i torsdags, när jag rutinmässigt tog ut honom och släppte, så reagerade han precis som han gjort den senaste tiden i höger varv, så då avbryter jag efter ett halvt varv på en liten volt. Men så vänster! Jag ber om en volt, och han går ut - och vi hinner gå tre fjärdedelar av att varv innan han uttrycker ovilja. Alltså inte smärta, bara ovilja! Det blir bättre! (Nu ska jag inte vara sådan, men han hade då, måndagen innan, blivit vaccinerad, fått tänderna raspade, och blivit avmaskad, så då hade han vilat sedan måndagen. Jag vill inte säga att det hör ihop, men....) Sedan måste jag skryta lite. På vår bana så finns det två grindar, där den ena leder ut mot stallplanen, och den andra mot en äng/åker, där vi förra året hade vinterhagarna, och tidigare haft sommarhage. Grinden mot ängen är alltid stängd, men jag brukar ändå rutinmässigt kolla, men den här gången gjorde jag inte. (Jag behöver nog inte säga det uppenbara.) I alla fall, så håller jag i grimskaftet medan jag stänger grinden vi precis kommit in genom, och tar sedan av honom grimman, och går för att hänga upp den på en staketstolpe. Under tiden går han bort mot hörnet för att undersöka lite. Där är en staketstolpe som har vält, så staketet ser lite underligt ut där, så jag tänker inte så mycket på det. Han står där och ser lite missnöjd ut, men så fort jag undrar om han vill komma till mig så gör han det. Vi går fyrkantsspåret runt, som uppvärmning, och när vi kommer till sidan ut mot ängen, så reflekterar jag över att det är uppsatt ytterligare ett stängsel längre ut (för att leda strömmen från aggregatet till vinterhagarna) så även om han skulle bli rädd och hoppa över stängslet där det nu är lite lägre, så är det ingen fara, han kommer inte lös. Så ser jag det. Grinden är öppen. Paniken är total, och jag tar fast Stor i halsringen och tar honom med mig när jag går för att stänga grinden. Grinden stängd, paniken försvinner långsamt, jag vänder mig om till Stor för att se vad han tycker. Stor rullar runt på backen och skrattar tills han gråter vid tanken på att han skulle smita ut. Jag kan inte låta bli att fnittra jag också. Där var jag ganska dum, faktiskt. ^^ Jag har stora problem med mensvärk som är ganska stark, och vandrar ganska fritt mellan kroppsdelar. Allra värst är det när den sätter sig i höften.
Jag har haft problem med höften ett tag. Jag har träffat sjukgymnast i omgångar, och sist så bedömde hen att det är en för trång passage genom bäckenet någonstans, så att nerverna "stryps", och att det är det som orsakar min smärta. På något magiskt sätt så kan min smärta bli lättare via vissa övningar (som jag alltid glömmer bort att göra). Den har varit hanterbar, men jag har haft möjligheten att ta min smärtmedicin för mensvärk för höften även orelaterat till mens vid behov. Min smärtmedicin heter Orudis, och funkar riktigt bra för mig. Just nu så skriver vi nior Nationella Prov. Det betyder några timmars stillsittande medan vi skriver prov. Senaste tiden så har inte det här fungerat för mig. Jag räknade ut förra veckan att jag kunde sitta i 40 minuter i sträck - och då har jag konstant bytt position, i princip - innan jag var tvungen att ställa mig upp och gå en sväng för att inte grina av smärta, i hela bäckenet. Så nu tar jag min extrastarka smärtstillande i förebyggande mot smärta som eventuellt uppstår. (För någon vecka sedan gick jag med vänner på stan i ungefär en timme, i måttlig takt. Efter det låg jag i sängen och grät och var tvungen att ställa in Liten den dagen, eftersom att jag helt enkelt inte tog mig till busshållplatsen, som är ungefär 150 meter från vårt hus.) Det känns inte helt okej, när jag är femton år gammal (visserligen snart sexton, det kanske är därför?) Det blir mycket sånt här nu, men alltså jösses.
Jag har alltid ett öga ut på ett par kennlar, bara för att plåga mig själv med vad jag inte kan få - och innan jul så upptäckte jag att en av mina drömkennlar skulle ha en kull. De fick 12 valpar, i några av mina favoritfärger (inte min absoluta favorit, men vad gör väl det i det stora hela?) och oj vad ont det gjorde. Tiden gick, och jag visste ju att valparna skulle gå åt som smör - det är inte bara jag som håller ett öga på dem. 3 valpar sålda till andra kennlar, 2 behålls till drömkenneln, 3 utomlands, resterande 3 utspridda över landet, och så det allra värsta. En pojke kvar. Och han är så fin så jag vet inte ens om ni förstår. Alltså häll-vetet i hellpottsike. (Jag har lovat mig själv att inte svära på bloggen.) Han är nu snart 6 månader gammal. När jag skulle kunna ta hem honom skulle han vara 8½ månad. 10½-11 månader när skolan börjar om. Visst skulle han nästan kunna vara relativt ensamhetstränad och rumsren vid det laget? Jag försöker hitta på lösningar varje dag för att få ta kontakt med dem och höra om jag ens skulle ha en chans på pojk'n. Jag vill, och jag har inget emot att lägga om hela mitt liv för hans skull, visst borde det räcka? (En desperat kvinnas vädjande.) Han är ju den absoluta drömmen. Jag har varit så lat så ni förstår inte, hela helgen och både idag och igår.
Jag borde skriva en uppsats till biologin, och en bokredovisning till engelskan. Har jag gjort det? Nej. Istället har jag sett på Game of Thrones. (Så jäkla bra!) Men, hur som haver. Igår var det måndag, och Liten. Vägarna har börjat tina fram riktigt fint, som ni märkte med moppen, men på sträckan mellan stallet och ridbanan ute hos Liten var det isbana, och Liten är en liten tjurig jäkel. I alla fall så hade vi Julia med oss. Snabb intagning, avbortsning (med lite avpälsning) och så selades han på med däckel och brösta. Jag drar mig lite för att sätta på bakselen, även om jag borde för vanans skull, men sist så var han så otroligt stel när vi hade den på (kan ju bero på ovana med sele - jag vet inte) så jag är rädd att han faktiskt ska gå omkull. Vi var på banan, och efter lite uppvärmning med att gå fot ett varv runt banan (jag är så lat så ni förstår inte) så började vi göra lite roligare grejer. Jag tafsade på honom med plasten från en spånbal, och sedan hängde jag den över manken på honom. Han stod som fastfrusen i någon minut och funderade, och vandrade sedan iväg för att sniffa på backen, helt obrydd. Tänk Nalle Puh. Efter det så tänkte jag att vi skulle prova att dra den, och det jag använder för att dra grejer är hans tömmar. Först så gick jag med den, och gick på olika positioner jämfört med honom, innan jag satte tömmen lite löst i däckelringen, och så fick Julia gå med honom och så gick jag längre bak och höll koll på linan. Vi gick fram och tillbaka längs med "medellinjen", och varje gång som vi kom till en kortsida och skulle vända så bytte jag sida på tömmen. Han fick dra den i fullängd en gång på vardera sida, sedan samma sak fast jag hade förkortat linan, och sedan en vilopaus (där vi hade många gäspningar) och sedan gjorde vi övningen en gång till, med en än kortare lina. Det gick riktigt bra! Jag provade också, som inledning, att tömköra lite. Han är en del osäker inom tömkörningen, så det ska vi jobba med. Stolt, som alltid! Idag skottade jag fram moppen! Whoo! Fotot taget från parkeringen ute hos Stor. (Och nej - den är inte snygg ^^) Det betydde naturligtvis ärevarv för att fira våren, som egentligen bara skulle gå runt Sunnanå, men inte kunde jag hålla mig till det heller, så jag styrde ut mot Lund, eftersom att det är en väg som jag känner bättre än mina egna händer, och jag vet precis vars man kan släppa på ordentligt.
(Min far känner mig allt för väl, innan jag for så sa han bara att "hojta om du far mot Lund" och jag tyckte att nejdå, inte skulle jag fara dit, jag skulle ju bara slököra lite. Whoops.) I alla fall, solen sken, inte ett moln på himlen, och jag körde hela vägen utan vantar, utan att dö . När jag kom ut till stallet (jag tänkte inte stanna, jag tänkte bara vända, men jag frös ju om händerna så jag var ju tvungen att stanna för att värma mig lite) så var Stallägaren, hennes man och deras unghund ute, så jag mös lite Berner Sennen ungtik, och tittade på medan Stallägarens Man satte upp vad som ser ut som the pre-stages till en dörr på höladan. Och jag kan ju inte åka till stallet utan att åtminstone hälsa på Stor, eller hur, så jag klafsade mig ut i Conversen, och blev hälsad på av Treåringen och Kungen, men inte min egen, naturligtvis. Stor hade vält sin vattenhink, så det första jag gjorde var att gå och fylla på den. När jag kom tillbaka var jag intressant nog för Stor att komma till grinden, så då mös vi en stund. Han var så mysig! Ibland, om man har gjort något extremt bra - som till exempel, första gången jag red i grimma, eller första gången vi for ut barbacka och rejsade genom vattenpölar och så vidare - så kan man få en kram av Stor. Pussar ger han jämt, i och med att det är ett trick han fått lära sig, och de lärde honom aldrig att diskriminera, men kramarna är något speciellt. Han gör som människor när han kramas. Han ställer sig nära, och så lägger han hela undersidan av huvudet mot ens rygg, och så trycker han mjukt tills man är pressad mellan huvud och bringa, och så står han där. Ungefär på samma sätt ger han "mank-kli" - såsom hästar gör på varandra - när han ställer sig nära, och lutar undersidan av ganaschen mot ens skulderblad. Det här gjorde han många gånger, eftersom att han inte riktigt fick det att bli bekvämt för sig, men han försökte i alla fall upprepade gånger. På slutet skulle jag också klia på huvudet, och han suckade och njöt. På vägen hem gick det lite olagligt fort - ungefär 17 km/h mindre än vad jag har fått honom att gå som max, men ändå ordentligt bra, med tanke på att han brukar behöva köras minst 2 mil i veckan för att vara bekväm alls nästa gång (5 mil/vecka för att vara riktigt fin), och nu har han ju stått sen november. Och bara ett motorstopp - och han startade på första försöket. Stolt! Blir inte särskilt mycket skrivet idag, tror jag. Men massor med bilder!
Vi börjar med stalljobbet, particularly höpackningen. Men först! Stor. ....och de är väldigt lika varann.
...och de är inte lika varandra alls. Den ena hunden gör utfall mot allt som rör sig, och är helt okontaktbar tills man har gått en bra bit därifrån. Den andra hunden klarade idag att passera fyra personer utan mer än stirrande och gruffande på två av dem. Skällde på en hund som stormskällde tillbaka, hoppade och gjorde utfall, men bröt så fort jag tog ett steg för att gå därifrån. Den ena hunden älskade jag, för jag provade att kalla in när det var som mest spännande grejer att lukta på, och så möttes vi ett par sekunder Den andra älskade jag på grund av hopp, lek, spring och krälande, som tog initiativ om att gå, som bad om godis, som gick intill mig och sökte kontakt. Den ena hunden vågar knappt ta godis ur handen. Den andra hunden biter mig i fingrarna om jag inte påminner om att inte göra det. Jag älskar båda "mina" hundar, och de är väldigt lika varandra, i sin grova byggnad, mörka päls och intelligenta ögon. Jag älskar båda "mina" hundar, och de är inte lika varandra för fem öre. Och det är okej. Jag har grinat av överväldigande kärlek och glädje två gånger idag - en gång alldeles nära vårt hus, mitt på byavägen. Den andra gången halvvägs uppe på berget, inne i skogen, på en skoterled. Jag älskar dem mer än allt annat, och jag skulle inte ha det på något annat sätt. Jag var uppe lite väl sent igår, och surfade runt på internet. Hittade lite spännande grejer, som det defintivt blir, när ekonomin tillåter det :D
Dessa i turkos: http://ponnytravprylar.nordicshops.com/product.html/polarfleecebandage?category_id=107 Detta i ljusblå: http://www.miniclub.nu/ponny/schabrak-shetland-ljusbla.aspx Den här: http://ponnytravprylar.nordicshops.com/product.html/loplina?category_id=91 Plus eventuellt den här: http://ponnytravprylar.nordicshops.com/product.html/tjuderstolpe-skruv?category_id=91 (Länkförklaringar: Första länken är till fleecelindor till mini-shettis, som jag då vill ha i turkos. Nästa är till ett lusblått shettus-schabrak. Nästa är en löplina, som man har till att snöra upp hunden i. "Löplina i spiral, nylonklätt stål. Kan användas som förlängning till kopplet eller kopplas till en uppkopplingsskruv." Sista är till en uppkopplingsskruv. Jag känner att alla mina inlägg blir försenade, jag skriver aldrig samma dag. Det kanske blir bättre ju mer jag lär mig att skriva om saker?
Bilderna från när jag fotade hos Stor är på väg förresten, jag har bara inte orkat sätta mig ner och skriva/förklara om allt, men de är uppladdade på hemsidan och ligger i en draft! Så, igår. Gårdagen var lite kaotisk överlag, men, det funkade väl ändå. (Bland annat så vill inte min mobil. Jag har haft den inne på lagning någon vecka, för att byta skärmen, men nu när vi fick hem den så tar den inte emot sim-kortet. Så, jag ska dit och gnälla i eftermiddag.) Men, till slut, där vid 18-19 tiden så kom jag äntligen till Liten - och tro mig, jag fick en hjärtattack. Nog för att han är gulligaste och snällaste ponnyn, så är han fortfarande en shettis med rymmartendenser, och när jag kom så var det ett hål storlek Liten i staketet. Shit! Jag såg inga hästar heller, och när jag gick runt på baksidan av hagen så var bara Hagkompisen där. Shitshit! Men, tacka jösses, när jag öppnade stalldörren så stod han där, sovrufsig och med spån över hela sig. Kossan står ju för tillfället i Litens box/spilta, men han hade fått ströva fritt inne i det lilla stallet och Bosses box, så det var en glad kille som mötte mig. Och så gjorde vi något busigt - vi övade på att stå still med boxdörren öppen! I och med att han fått stå lös hela dagen (?) så räknade jag med att han redan utforskat stallet, och därmed inte skulle ha en jättestor panik över att göra det när jag var där, så det tog bara ett par påminnelser om att stanna inne i boxen, så var det lugnt. Vi körde även så att vi började med grimma på, och grimskaftet knutet (långt ut) på boxgallret, och sedan lät jag grimman hänga om halsen med grimskaftet påknäppt, och till sist så fick han stå lös med grimskaftet om halsen. Gick jättebra! Sedan gick vi ut och shejpade lite, jag försökte lära honom ett bättre beteende för att tigga, istället för att buffa och nypa. Lite fantasilöst så valde jag att förstärka att han hade mulen i backen, och att han backade, så ska vi se om vi ska kombinera det sen. Jag tyckte att det fungerade mycket väl, på slutet så gick han bara igenom mina fickor och "gav sedan upp", det var inget buffande eller nypande! Woho! Sedan gick vi tillbaka in igen, och efter en stund så kom hans ägare ut och skulle göra stallet, så då blev det genast mycket svårare att stå stilla och snällt i boxen, så då fick jag påminna många gånger, men han bråkade aldrig, eller blev arg. Han ville bara verkligen ut för att få stjäla Kossans hö. Finpojke! Ett inlägg om i lördags! Whoo! Lördagen var egentligen ganska odramatisk, men vi tog Milen till fots! Jag hoppas på att, senare när/om Liten blir inkörd, så ska Milen bli vår träningsrunda. Det är en väg, som ni troligtvis förstår, ligger runt en mil (plus någon kilometer, tror jag). Det är egentligen byavägen, så den är ju relativt fin, men i och med att vi är ute i vischan nu, så är störredelen en "skogssväg". Jag ska inte säga att det är en grusväg, och heller inte en lerväg, men.... Både och? Synd är ju dock att den andra halvan är asfalterad, men jag tänker mig antingen fram- eller avskrittning där då, troligtvis avslutar vi på den längre sträckan, bara för att den är så jäkla fin (jag ska helt ärligt säga att jag fällde en liten tår när vi gick där, för det var så jäkla fint. Synd bara att jag inte hade någon bild.) Så. Vädret var fint, om än blåsigt som as, men det var en relativ ostabil temperatur, så jag vågade inte bestämma mig för vad jag skulle ha på mig, så med mig hade jag både en kofta och vinterjackan, men gick första sträckan i T-shirt. Jackan hittade jag på en liten klurig lösning för, där Liten fick bära den. Jag slipper bära en tung och varm jacka, och han får träning i att det är någonting på honom som rör sig och flaxar. Double-win! Det här var då efter att jag fixade till den så att den låg stadigare, så från början var det lite som det blev, och den gled och hade sig, men Liten var riktigt trevlig ändå! Han lärde sig snabbt att stanna när jag siktade in mig på jackan, för att rätta till den, men tillslut kom vi in i en rytm där jag kunde fixa den samtidigt som vi gick. Tja, inte så mycket att säga om själva promenaden. Vi träffade ett par bilister, en som var den bästa jag träffat i mitt liv, och en som var en jävla idiot, men vad ska man säga. (Jag ska inte säga att Liten inte är trafiksäker, för det är han, han är aldrig farlig för trafiken, men han blir lätt orolig, så vi har satt i vana att när en bil kommer så går vi på sidan av vägen, stannar, och så kliar jag medan han får kolla på bilen.) Har jag sagt att Pojken är ko-säker? För det är han. Vi passerade tre ladugårdar med kossor, och nog för att han tittade en del på den som vi stod stilla alldeles utanför, men annars är han helt lugn. Duktig pojke! Generellt var det en urfin pojke, och jag ville mest bara ta med honom hem sen - surprise, surprise. |