Först ut var Mellan - som var helt underbar! Konstant och ärligt fotgående första kvarten, innan jag tydligt visade att jag lade undan klickern i fickan, och inte höll några godisar i händerna. Då kunde han gå och sniffa lite, men bjöd fortfarande på kontaktsökande, och han drog aldrig i kopplet! Woho! Dagen jag har längtat efter i år och dagar! Eftersom att det är underbart väder, och han är så otrolig som han är, så bestämmer jag mig för att vi ska gå en längre sväng. Tyvärr så hinner vi inte mer än någon kilometer innan det kommer fram en lös husky på vägen, som inte är glad. Hon smyger sig fram, och morrar dovt, med siktet inställt på Mellan.
Mellan tokskäller. Det skulle jag också ha gjort om jag vågade. Jag har en 2,5-meterslina fastspänd i ett midjebälte, så jag behöver inte oroa mig för att tappa honom, men jag sliter ändå tag i linan nära halsbandet - jag håller aldrig i halsbandet i såna här situationer. Det är alldeles för lätt att slita sig ur det, som Drottningen har demonsterat för mig - för att kunna hålla honom bakom mig. Jag håller konstant vikt i kopplet för att veta vars jag har honom, för jag kan inte släppa huskyn med blicken.
Jag vevar med armarna och gormar upprepade gånger att "gå hem!", och mitt "ough!", men hunden är obrydd mig. Hon cirkulerar runt oss, blicken fortfarande stint fäst på Mellan, och hon kastar sig fram för att hugga honom på buken - det är det som sticker fram bakom mig. Efter det går jag emot henne, och måttar en spark, men hon är obrydd, och än så länge så är hon neutral emot mig som människa, och jag vill inte att det ska ändras, så att hon ska gå på både Mellan och mig, för då hade vi haft problem.
Sedan så spiller jag ut en drös med torrfoderkulor ur påsen jag har på magen, som hon tar intresse i. Jag hade kunnat grina av glädje om jag haft tid.
Nu vågar jag sträcka fram handen för henne att sniffa - det gör hon, hon viftar till och med på svansen åt mig, innan hon går tillbaka till att cirkulera Mellan (och mig). Jag tar ett par godisar i handen, visar dem för henne, och kastar iväg dem ifrån oss. Hon går efter dem. Det ger mig inte chansen att ta mig därifrån - så långt kan jag inte kasta dem, då skulle hon tappa intresset - men det ger mig lite tid att ta ett nytt grepp om kopplet, och att snabbt se över Mellan, innan hon är tillbaka.
Jag överväger att ta tag i hennes halsband, men jag vågar inte låta henne komma så pass nära, i och med att jag inte direkt behöver. Jag slänger iväg godisar en gång till, och sedan kom hennes matte nerfarande på spark i full karriär. Älskade människa.
Hon kopplar hunden, och vi går skilda vägar, efter ett par ord. Hunden har hoppat ur hundgården, med all snö vi fått de senaste dagarna. Jag är inte arg på dem, inte egentligen. Hunden var - enligt min uppfattning - ung. Kan inte ha varit mer än något år, och ägaren gjorde sitt bästa.
Med det sagt, så måste jag berätta, att vi tog oss femtio meter därifrån, och sedan skakade mina knän så häftigt under mig, att de vek sig.
Mellan, däremot, var helt obrydd! Han gick aktivt fot hela vägen hem också, not a care in the world. (Inte en skråma på honom, efter flera utfall och hugg av huskyn, jag har kollat.)
Senare på dagen, när jag slutat darra, så skulle jag ta ut Drottningen på en promenad, hon hade ju varit så olycklig att Mellan fått komma ut, och inte hon.
Vi gick en längre bit, närmre en halvmil. Bara någon liten kilometer från huset, så skäller hon och en hund på varandra när vi går förbi. Hon hoppar en del, skäller och är inte riktigt kontaktbar, men det är inte värre än så (och tro mig, det kan vara bra mycket värre än så), så vi går vidare. Hon skäller på en människa, men är helt ointresserad, så jag berömmer, och vi går vidare.
Så närmar vi oss huset där hunden som hon skällde på tidigare fanns. Jag ser att det står folk ute, men ser inte hunden, bara vuxna och ett litet barn. Puh, tänker jag, då är hon tyst i alla fall.
Men nej.
Från ingenstans så dyker hunden upp, och börjar rusa i full karriär mot oss, längs uppfarten som är 50-70 meter lång. Det står lätt 6-7 pers på gården, som bara stirrar och inte rör en min.
Drottningen hade gett något litet skall innan, men nu är hon rabiat. Framförallt, så är hon ju faktiskt rädd. Hon sitter fast i ett kort koppel, fasthållen av en människa, medan den andra hunden är lös och springer i fullkarriär. Hon står på bakbenen och hoppar jämfota, skäller allt vad hon orkar, och drar. Vägen är nu skottad, och jag har inte broddar på mig, så att hålla tillbaka henne är inte det lättaste.
Fortfarande inte en min.
Hunden tvärstannar vid vägkanten, 1,5 meter bort, och stirrar stint på oss. Drottningen slits mellan viljan att gå efter hunden och försvara sig själv, och bara springa därifrån.
Jag kan inte förmå henne att röra sig från fläcken där vi stannat, för då skulle hon attackera, det kan jag lova.
Hunden står där, i gode två-tre minuter, innan någon får för sig att kalla in hunden (inte för att den lyssnar). Till slut vänder den sig om, i alla fall behjälpligt, och jag lyckas släpa med mig Drottningen därifrån.
Att säga att jag fällde ett par tårar när jag kom hem är en underdrift. Jag fulgrinade, i säkert tio minuter, för att jag varit så rädd, och var något så fruktansvärt arg. Hur fan kommer man på, att när det står en tonåring och kämpar för sitt liv med att hålla tillbaka en grov jämthund som är helt rabiat, att man för det första låter hunden rusa iväg, och sedan stå kvar!? Är de inte rädd om hunden!?
Usch, så förbannad jag är.