Men förhoppningsvis finns minnet kvar.
Jag frågade om tips på Ifokus - där jag ställer alla mina frågor som jag verkligen behöver svar på - men ingen verkar veta, och de brukar vara de mest kunniga, så jag har mer eller mindre gett upp om videon. Tråkigt!
Jag frågade om tips på Ifokus - där jag ställer alla mina frågor som jag verkligen behöver svar på - men ingen verkar veta, och de brukar vara de mest kunniga, så jag har mer eller mindre gett upp om videon. Tråkigt!
Bild från den andra april när Julia var ute och fotade.
(För att lätta upp en väldigt lång text :¤)
(För att lätta upp en väldigt lång text :¤)
Den var i alla fall från i fredags, så jag tänkte gå igenom fredagen.
Fredag morgon fick jag ett meddelande från Stors ägare, som undrar om jag kunde ta honom den dagen. Tja, jag försöker att vara en trevlig person, och jag har ju verkligen inget emot Stor, även om det kanske var Liten jag saknade aningens mer just då. Menmen!
Trots stormvindar på klar himmel (dåligt tecken) så klev jag upp på min Trusty Steed (aka. SJ, min moppe), tankade för 21 kronor eftersom att jag inte vill riskera något, och så körde jag ut.
Lite stalljobb senare, och så fick jag hämta in Stor.
Nu börjar snön äntligen släppa i Norrland, och lämnar efter sig-... Lera. Lera överallt.
Lera som sög fast min sko utanför Stors hage så att jag fortsatte utan den. Fantastiskt.
Jag hämtade in Stor, som var lite småprillig redan på väg till stallet, så jag spände upp en liten "roadblock" med hjälp av uppspänningslinorna och Treåringens grimma, för att kunna ha ena stalldörren öppen mot den klarblå himlen.
Gick fint, och jag kände mig överkänslig - i början.
Så, jag skrapar lite päls, borstar lite lera, borstar svans... Och när jag ska hämta hovkratsen så hör jag ett skrapande över stallgolvet. Då har han vänt på sig, den rackaren! Han står nu nära foderlådan, och tittar ut genom fönstret mot hagarna. Förståeligt, prillig som han var, men inte okej, eftersom att han inte frågat först.
(Jag är glad över hur trevlig han är, för jag ställde mig bara och pekade på där jag vill att han skulle ha huvudet och sa "kom!", så kom han och fickparkerade sig själv.)
Sedan duckade Stallägaren in huvudet, eftersom att hon såg att stalldörren var öppen. När hon precis ska gå, så vänder han sig igen! Vilken tjockis! Så jag kallar igen tillbaka honom, kratsar hovarna, och ger honom sedan själv tillåtelse att vända sig för att kolla ut genom fönstret. Det gör han, men han stannar inte där. Nej, han går ett helt varv runt, och fickparkerar sedan åt rätt håll igen. Prillig? Ja!
(För att förklara: vanligtvis kommer Grabbarna in där någon gång vid 21-22. Sedan står de inne till 7-9 någon gång. Stor är vanligtvis upprörd och har rivit runt lite i boxen och eventuellt vält sin vattenhink ute i hagen av frustration om han får komma in till middagen, typ vid 18 istället för vanlig tid. Nu senaste tiden har det blåst så mycket att i onsdags hade de fått stå inne hela dagen, verkar det som. Torsdag fick de komma ut några timmar över lunch, och sedan in igen. Fredag hade de fått gå ute som vanligt.
Stor är också den som inte går att rida - han kan rent bli en aning otrevlig - om det regnar/snöar och blåser, eller bara blåser så starkt att han kan känna det i öronen. Han blir tokig av det.
Så, lägg ihop att de fått stå inne bra mycket mer än vanligt, med att de blåste så att jag höll på att köra av vägen... Där har ni anledningen till varför han var prillig. Helt förståeligt!)
Efter det tänkte jag att vi skulle gå på en liten skogspromenad, eftersom att det var länge sedan vi gjorde något "på riktigt" som inte var lösjobb.
Vi gick ut på framsidan, eftersom att jag inte ville klafsa i lera.
Han gick nästan över mig!
Det var jobbigt med blåsten, och vi ett tillfälle så smällde det lite i taket, så han var nästan helt låst, och klättrade nästan på mig.
Nja, inte vill jag ta ut en sådan på promenad heller, så vi gick runt stallbyggnaden, så tänkte jag att jag skulle släppa honom på banan, så skulle han troligtvis trava runt något varv och blåsa lite upprört, så skulle han komma över blåsten sen.
Nej!
Jag släppte honom på banan, och han for iväg som en stucken gris! Tvärs över ridbanan, full trav, sedan bockningar och bakutsparkar på vägen tillbaka till mig. Han for ett par varv, och efter ett tag insåg jag att han ville verkligen busa av sig, så då smet jag under stängslet och stod intill den trasiga staketstolpen som skulle kunna vicka inåt och skrämma honom.
Efter ett tag, när han hade bockat av sig det värsta, och rullat två gånger, kom jag på den briljanta idén att filma. Filmen blev sex minuter lång, och då stängde den av sig lite innan jag ville.
Han var helt tokig! Det värmde så mycket i lilla mammahjärtat att se honom faktiskt uttrycka sin överskottsenergi, och konstanta småstress över blåsten, istället för att bara tiga ihjäl den. Åh, myspojke!
Trots att han sprang som rabiat, så var han ändå så lyhörd. Han sprang ett par gånger mot stängslet så att jag trodde att han glömt att det var där, så då hojtade jag till och påminde honom att det inte var okej. Då stannade han, kollade på mig i ögonvrån, kollade så att jag var klar och inte ville något mer, och sedan for han iväg igen. Mys!
Jag kallade honom Fippelfjös så många gånger under tiden som han sprang att jag nästan hoppas att han ska tro att det är ett kommando för bus. Hoppashoppas!
När han var klar fick han direkt komma ut i hagen - efter lite mys, naturligtvis -, och där stod han och tittade länge efter mig när jag for. Aj, vad ont det gör när han vill få komma ut på mer äventyr, och jag inte kan/orkar.
(När jag väl satt på moppen därifrån kom jag på mig själv med att tänka att det är såna dagar som jag faktiskt vill rida ut. När han har så mycket överskottsenergi att han faktiskt vågar uttrycka det, och bocka. Han är aldrig så lycklig som då.
Anledningen till varför jag inte gjorde det, var just på grund av blåsten. Han är rolig att rida när han har mycket expressiv överskottsenergi - men inte när han är stressad och orolig över blåsten, och jag hade inte min huva med mig. Annars hade vi nog farit ut på tur!)
Fredag morgon fick jag ett meddelande från Stors ägare, som undrar om jag kunde ta honom den dagen. Tja, jag försöker att vara en trevlig person, och jag har ju verkligen inget emot Stor, även om det kanske var Liten jag saknade aningens mer just då. Menmen!
Trots stormvindar på klar himmel (dåligt tecken) så klev jag upp på min Trusty Steed (aka. SJ, min moppe), tankade för 21 kronor eftersom att jag inte vill riskera något, och så körde jag ut.
Lite stalljobb senare, och så fick jag hämta in Stor.
Nu börjar snön äntligen släppa i Norrland, och lämnar efter sig-... Lera. Lera överallt.
Lera som sög fast min sko utanför Stors hage så att jag fortsatte utan den. Fantastiskt.
Jag hämtade in Stor, som var lite småprillig redan på väg till stallet, så jag spände upp en liten "roadblock" med hjälp av uppspänningslinorna och Treåringens grimma, för att kunna ha ena stalldörren öppen mot den klarblå himlen.
Gick fint, och jag kände mig överkänslig - i början.
Så, jag skrapar lite päls, borstar lite lera, borstar svans... Och när jag ska hämta hovkratsen så hör jag ett skrapande över stallgolvet. Då har han vänt på sig, den rackaren! Han står nu nära foderlådan, och tittar ut genom fönstret mot hagarna. Förståeligt, prillig som han var, men inte okej, eftersom att han inte frågat först.
(Jag är glad över hur trevlig han är, för jag ställde mig bara och pekade på där jag vill att han skulle ha huvudet och sa "kom!", så kom han och fickparkerade sig själv.)
Sedan duckade Stallägaren in huvudet, eftersom att hon såg att stalldörren var öppen. När hon precis ska gå, så vänder han sig igen! Vilken tjockis! Så jag kallar igen tillbaka honom, kratsar hovarna, och ger honom sedan själv tillåtelse att vända sig för att kolla ut genom fönstret. Det gör han, men han stannar inte där. Nej, han går ett helt varv runt, och fickparkerar sedan åt rätt håll igen. Prillig? Ja!
(För att förklara: vanligtvis kommer Grabbarna in där någon gång vid 21-22. Sedan står de inne till 7-9 någon gång. Stor är vanligtvis upprörd och har rivit runt lite i boxen och eventuellt vält sin vattenhink ute i hagen av frustration om han får komma in till middagen, typ vid 18 istället för vanlig tid. Nu senaste tiden har det blåst så mycket att i onsdags hade de fått stå inne hela dagen, verkar det som. Torsdag fick de komma ut några timmar över lunch, och sedan in igen. Fredag hade de fått gå ute som vanligt.
Stor är också den som inte går att rida - han kan rent bli en aning otrevlig - om det regnar/snöar och blåser, eller bara blåser så starkt att han kan känna det i öronen. Han blir tokig av det.
Så, lägg ihop att de fått stå inne bra mycket mer än vanligt, med att de blåste så att jag höll på att köra av vägen... Där har ni anledningen till varför han var prillig. Helt förståeligt!)
Efter det tänkte jag att vi skulle gå på en liten skogspromenad, eftersom att det var länge sedan vi gjorde något "på riktigt" som inte var lösjobb.
Vi gick ut på framsidan, eftersom att jag inte ville klafsa i lera.
Han gick nästan över mig!
Det var jobbigt med blåsten, och vi ett tillfälle så smällde det lite i taket, så han var nästan helt låst, och klättrade nästan på mig.
Nja, inte vill jag ta ut en sådan på promenad heller, så vi gick runt stallbyggnaden, så tänkte jag att jag skulle släppa honom på banan, så skulle han troligtvis trava runt något varv och blåsa lite upprört, så skulle han komma över blåsten sen.
Nej!
Jag släppte honom på banan, och han for iväg som en stucken gris! Tvärs över ridbanan, full trav, sedan bockningar och bakutsparkar på vägen tillbaka till mig. Han for ett par varv, och efter ett tag insåg jag att han ville verkligen busa av sig, så då smet jag under stängslet och stod intill den trasiga staketstolpen som skulle kunna vicka inåt och skrämma honom.
Efter ett tag, när han hade bockat av sig det värsta, och rullat två gånger, kom jag på den briljanta idén att filma. Filmen blev sex minuter lång, och då stängde den av sig lite innan jag ville.
Han var helt tokig! Det värmde så mycket i lilla mammahjärtat att se honom faktiskt uttrycka sin överskottsenergi, och konstanta småstress över blåsten, istället för att bara tiga ihjäl den. Åh, myspojke!
Trots att han sprang som rabiat, så var han ändå så lyhörd. Han sprang ett par gånger mot stängslet så att jag trodde att han glömt att det var där, så då hojtade jag till och påminde honom att det inte var okej. Då stannade han, kollade på mig i ögonvrån, kollade så att jag var klar och inte ville något mer, och sedan for han iväg igen. Mys!
Jag kallade honom Fippelfjös så många gånger under tiden som han sprang att jag nästan hoppas att han ska tro att det är ett kommando för bus. Hoppashoppas!
När han var klar fick han direkt komma ut i hagen - efter lite mys, naturligtvis -, och där stod han och tittade länge efter mig när jag for. Aj, vad ont det gör när han vill få komma ut på mer äventyr, och jag inte kan/orkar.
(När jag väl satt på moppen därifrån kom jag på mig själv med att tänka att det är såna dagar som jag faktiskt vill rida ut. När han har så mycket överskottsenergi att han faktiskt vågar uttrycka det, och bocka. Han är aldrig så lycklig som då.
Anledningen till varför jag inte gjorde det, var just på grund av blåsten. Han är rolig att rida när han har mycket expressiv överskottsenergi - men inte när han är stressad och orolig över blåsten, och jag hade inte min huva med mig. Annars hade vi nog farit ut på tur!)
Stor i just min huva. Jag vet inte om det syns - men just den dagen så blåste det storm och snöade.
Huva to the rescue!
(På den tiden jag trodde att man var tvungen att ha bett på hästen för att hantera den - eller snarare, under tiden jag började inse att man inte behövde det.)
Huva to the rescue!
(På den tiden jag trodde att man var tvungen att ha bett på hästen för att hantera den - eller snarare, under tiden jag började inse att man inte behövde det.)