Det blir mycket sånt här nu, men alltså jösses.
Jag har alltid ett öga ut på ett par kennlar, bara för att plåga mig själv med vad jag inte kan få - och innan jul så upptäckte jag att en av mina drömkennlar skulle ha en kull.
De fick 12 valpar, i några av mina favoritfärger (inte min absoluta favorit, men vad gör väl det i det stora hela?) och oj vad ont det gjorde.
Tiden gick, och jag visste ju att valparna skulle gå åt som smör - det är inte bara jag som håller ett öga på dem.
3 valpar sålda till andra kennlar, 2 behålls till drömkenneln, 3 utomlands, resterande 3 utspridda över landet, och så det allra värsta. En pojke kvar.
Och han är så fin så jag vet inte ens om ni förstår. Alltså häll-vetet i hellpottsike. (Jag har lovat mig själv att inte svära på bloggen.)
Han är nu snart 6 månader gammal. När jag skulle kunna ta hem honom skulle han vara 8½ månad. 10½-11 månader när skolan börjar om. Visst skulle han nästan kunna vara relativt ensamhetstränad och rumsren vid det laget?
Jag försöker hitta på lösningar varje dag för att få ta kontakt med dem och höra om jag ens skulle ha en chans på pojk'n. Jag vill, och jag har inget emot att lägga om hela mitt liv för hans skull, visst borde det räcka? (En desperat kvinnas vädjande.)
Han är ju den absoluta drömmen.
Jag har alltid ett öga ut på ett par kennlar, bara för att plåga mig själv med vad jag inte kan få - och innan jul så upptäckte jag att en av mina drömkennlar skulle ha en kull.
De fick 12 valpar, i några av mina favoritfärger (inte min absoluta favorit, men vad gör väl det i det stora hela?) och oj vad ont det gjorde.
Tiden gick, och jag visste ju att valparna skulle gå åt som smör - det är inte bara jag som håller ett öga på dem.
3 valpar sålda till andra kennlar, 2 behålls till drömkenneln, 3 utomlands, resterande 3 utspridda över landet, och så det allra värsta. En pojke kvar.
Och han är så fin så jag vet inte ens om ni förstår. Alltså häll-vetet i hellpottsike. (Jag har lovat mig själv att inte svära på bloggen.)
Han är nu snart 6 månader gammal. När jag skulle kunna ta hem honom skulle han vara 8½ månad. 10½-11 månader när skolan börjar om. Visst skulle han nästan kunna vara relativt ensamhetstränad och rumsren vid det laget?
Jag försöker hitta på lösningar varje dag för att få ta kontakt med dem och höra om jag ens skulle ha en chans på pojk'n. Jag vill, och jag har inget emot att lägga om hela mitt liv för hans skull, visst borde det räcka? (En desperat kvinnas vädjande.)
Han är ju den absoluta drömmen.