Ikväll har jag haft den mytomspunna Känslan. Men, vi börjar från början.
Jag blev tilldelad stallets största häst, Elvis. Naturligtvis.
När jag började rykta så var han riktigt trevlig, om än lite fipplig som en häst som är ovan att stå lös är. När Alva gick, och lämnade oss själva, dock. Ojoj. Han var riktigt sådär valpig som bara riktigt stora valackar är, om ni förstår? De är Golden-valpar i storlek gigantum.
Nej vadå, han förstod inte alls att jag inte tyckte att det var mysigt när han tryckte omkull mig med huvudet när han skulle klia sig, nej vadå, han förstod inte alls att både Cozca och Wambo inte vill att han skulle klättra på deras boxar, nej vadå, han förstod inte alls att jag ville att han skulle stå kvar i boxen istället för att gå ut.
Jag fick smälla med foten i backen många gånger, men med andra hästar i stallgången så kunde jag inte låta honom vika undan, och därmed driva igenom mitt nej, så det ville inte ta sig riktigt.
Hur som helst - så fort vi började skritta fram och jag satt på honom, så var det en helt annan häst. Det var helt galet. Det var liksom uppkavlade skjortärmar och skygglappar på, nu jäklar skulle vi jobba!
Han är otroligt snyggt byggd, och det märks när man sitter på honom, att han har en fördelaktig fysik. Dock så kämpade jag hela passet med att få honom riktigt mjuk och kvick. Han tyckte gärna att "nej, men vadå, jag är stor och kan ta stora steg, då behöver jag inte vara snabb" och därmed var han inte snabb i skallen heller. Han var otroligt känslig och mjuk, men jag saknade lite den reaktiva, kvicka hästen som jag är van vid att kunna rida fram.
Well, jag hoppas på att ha honom nästa gång också, så då får vi jobba vidare.
Han är en otroligt välriden kille. För det första är han väldigt känslig för hjälper, och vet vad man vill. Men han har också en otrolig mental kondition, och det skiljer en tävlingshäst från en unghäst. Den senaste tiden har jag ridit Beza, som behöver "Grand Prix-pauser", konstant, just för att han inte orkar mer än någon minut, innan han behöver en paus, så det var en otrolig skillnad att rida Elvis.
Nej, ridpasset var inte fantastiskt. Han blev inte mjuk, han slappnade inte av helt i kroppen, han ville inte riktigt söka handen, och ville gärna förutspå vad jag skulle göra innan jag gjorde det, och vi var inte helt "in tune" med varann.
Men jag kunde känna potentialen. Och bara den potentialen, att jag kunde känna vad som kommer om vi fortsätter att jobba med mina bara fingertoppar - det är fantastiskt. Det gjorde att jag hade Känslan, trots att det inte handlade om själva passet. Det handlade om hästen, fram för allt, men också oss som ekipage.
Det är dagar som idag, som påminner mig om att jag faktiskt kan drömma om att dressyrtävla. Naturligtvis blir det inte förrän jag får rida på stallgrimma om jag vill, men det är en annan sak. För på något sätt så trivs jag ändå med att ha ett mål. Att veta att "det här behöver vi träna på, och de här rörelserna kommer i nästa program, och då borde vi göra det här". Jag trivs sådär. Det vill jag ofta glömma bort när jag promenerar i skogen och lösjobbar på banan och drömmer om att få köra - men de finns där. Och den dagen jag har en egen häst, då vill jag ha allt. Skogspromenader, lösjobb, körning och dressyrtävling. Det borde ju inte bli för svårt att fixa?
(Sedan skulle vi ställa oss på medellinjen, och jag utnyttjade hans kondition genom att vara jobbig och rätta in honom precis rätt på medellinjen, och fipplade på, och det gick utmärkt. Så fort jag hade släppt efter på tyglarna och suckat ut spänningen ur kroppen dock - då var Valpen tillbaka. "Åh, nej, men kolla! Ser du vilken fin häst! Den har jag aldrig sett förut! Ska vi gå och hälsa!? Nähä - men där var det en fin häst! Ska vi hälsa!?"
Myspojk.)
Jag blev tilldelad stallets största häst, Elvis. Naturligtvis.
När jag började rykta så var han riktigt trevlig, om än lite fipplig som en häst som är ovan att stå lös är. När Alva gick, och lämnade oss själva, dock. Ojoj. Han var riktigt sådär valpig som bara riktigt stora valackar är, om ni förstår? De är Golden-valpar i storlek gigantum.
Nej vadå, han förstod inte alls att jag inte tyckte att det var mysigt när han tryckte omkull mig med huvudet när han skulle klia sig, nej vadå, han förstod inte alls att både Cozca och Wambo inte vill att han skulle klättra på deras boxar, nej vadå, han förstod inte alls att jag ville att han skulle stå kvar i boxen istället för att gå ut.
Jag fick smälla med foten i backen många gånger, men med andra hästar i stallgången så kunde jag inte låta honom vika undan, och därmed driva igenom mitt nej, så det ville inte ta sig riktigt.
Hur som helst - så fort vi började skritta fram och jag satt på honom, så var det en helt annan häst. Det var helt galet. Det var liksom uppkavlade skjortärmar och skygglappar på, nu jäklar skulle vi jobba!
Han är otroligt snyggt byggd, och det märks när man sitter på honom, att han har en fördelaktig fysik. Dock så kämpade jag hela passet med att få honom riktigt mjuk och kvick. Han tyckte gärna att "nej, men vadå, jag är stor och kan ta stora steg, då behöver jag inte vara snabb" och därmed var han inte snabb i skallen heller. Han var otroligt känslig och mjuk, men jag saknade lite den reaktiva, kvicka hästen som jag är van vid att kunna rida fram.
Well, jag hoppas på att ha honom nästa gång också, så då får vi jobba vidare.
Han är en otroligt välriden kille. För det första är han väldigt känslig för hjälper, och vet vad man vill. Men han har också en otrolig mental kondition, och det skiljer en tävlingshäst från en unghäst. Den senaste tiden har jag ridit Beza, som behöver "Grand Prix-pauser", konstant, just för att han inte orkar mer än någon minut, innan han behöver en paus, så det var en otrolig skillnad att rida Elvis.
Nej, ridpasset var inte fantastiskt. Han blev inte mjuk, han slappnade inte av helt i kroppen, han ville inte riktigt söka handen, och ville gärna förutspå vad jag skulle göra innan jag gjorde det, och vi var inte helt "in tune" med varann.
Men jag kunde känna potentialen. Och bara den potentialen, att jag kunde känna vad som kommer om vi fortsätter att jobba med mina bara fingertoppar - det är fantastiskt. Det gjorde att jag hade Känslan, trots att det inte handlade om själva passet. Det handlade om hästen, fram för allt, men också oss som ekipage.
Det är dagar som idag, som påminner mig om att jag faktiskt kan drömma om att dressyrtävla. Naturligtvis blir det inte förrän jag får rida på stallgrimma om jag vill, men det är en annan sak. För på något sätt så trivs jag ändå med att ha ett mål. Att veta att "det här behöver vi träna på, och de här rörelserna kommer i nästa program, och då borde vi göra det här". Jag trivs sådär. Det vill jag ofta glömma bort när jag promenerar i skogen och lösjobbar på banan och drömmer om att få köra - men de finns där. Och den dagen jag har en egen häst, då vill jag ha allt. Skogspromenader, lösjobb, körning och dressyrtävling. Det borde ju inte bli för svårt att fixa?
(Sedan skulle vi ställa oss på medellinjen, och jag utnyttjade hans kondition genom att vara jobbig och rätta in honom precis rätt på medellinjen, och fipplade på, och det gick utmärkt. Så fort jag hade släppt efter på tyglarna och suckat ut spänningen ur kroppen dock - då var Valpen tillbaka. "Åh, nej, men kolla! Ser du vilken fin häst! Den har jag aldrig sett förut! Ska vi gå och hälsa!? Nähä - men där var det en fin häst! Ska vi hälsa!?"
Myspojk.)