Jag är extremt dålig på att skriva om saker samma dag - så istället blir det hopklumpat till typ en söndag (host, som idag, host) när jag vet att jag behöver ha skrivit om det, för att kunna påbörja den nya veckan. Förlåt, jag ska försöka bättra mig!
(Bild från förra Milen-rundan. Skillnaderna: igår satte jag upp pannluggen, jag hade svanskappan på selen för att hålla däckeln på plats, och det var inte vinterjackan han bar, utan vindjackan.)
Hur som helst, i går, lördag, så hade jag bestämt mig, att nu attans skulle jag ut till Liten.
Med det fina vädret, så tänkte jag mig en milen-runda, och i och med att det är en väldigt fin väg, så hörde jag med Far och T om någon av dem ville följa med, och Far bestämde sig för att göra det. Whoo!
(Min Far är ganska hästrädd, så det är stort. Han har mer eller mindre frivilligt varit med mig och hästar tre gångar under de senaste åren - en gång när han fick tuppjuck och bestämde sig för att vi skulle åka ut och ge Stor och Grabbarna några morötter som var på gränsen till att bli dåliga - han gjorde inget då, det blev lite för jobbigt, men han tog initiativet! -
Andra gång när jag tänkte åka på träning med Stor, och pappa gick med på att köra transporten, så han följde med för att lastträna - han gjorde inget då heller, förutom att stå på ett avstånd, men när Stor faktiskt var lastad och stack ut huvudet genom frontrampen så tog han en selfie med honom - groupie? ^^- och så nu då.)
Han gick runt lite på gården och spanade på Hagkompisen medan jag gjorde i ordning Liten, och sedan gick vi.
Liten är en väldigt kärleksfull ponny, som har lärt sig att imitera mina klappar/när jag stryker honom på pannan eller halsen genom att "dutta" på ens händer/ben. Jättemysigt! Det känns nästan som att han helt enkelt missbedömt och gått in i en, men efter ett tag börjar man känna igen tecknen.
Från början, när han ville undersöka Far, så höll jag undan honom, för att inte få Far att flippa ut alldeles från början. Sakta men säkert började jag tillåta att han gick bakom mig istället för på sidan av mig, den som var längre bort från Far, och sedan att han gick mellan oss, men inte att han duttade, sedan att han duttade, och till slut fick han göra lite som han ville.
Det gick faktiskt bra, han höll sig i skinnet, och Far tyckte inte att det var jätteläskigt!
Han var heller inte jätterädd för bilar!
Efter ungefär 4-6 km (jag har inte riktigt koll än), så ville han gå ner i ett dike, och jag som alltid är väldigt rädd för att han ska bli jättetörstig, såg att det låg snö där nere, så jag tyckte att det var helt okej, ifall han ville äta snö för att släcka törsten. Det ville han inte. Han vill bara prova att gå där nere, så efter ett tag satte jag stopp för det, och bad honom att komma upp på vägen igen. Far var helt fascinerad över att han var stark och smidig nog att ta sig upp (han tog sats och smågalopperade upp, eftersom att han inte är jättestark.)
Det kom ikapp och passerade en joggare , och Liten var helt förälskad, och var jättearg över att jag inte lät honom springa tillsammans med hen. (Aka, han gick lite tjurigt i min ögonvrå, istället för avslappnat bakom mig, eller taggat bredvid mig. Tufft.)
Vi tjuvsprang också upp för en backe, för jag ville se om han kunde galoppera - och det gjorde han! Sedan blev han så taggad så jag fick be honom om att gå två varv på volt innan han var så lugn att han kunde gå bekvämt med oss igen. Oops!
Återigen - jag är jättestolt över min lillfjös, som gick jättefint störredelen av vägen, och som var helt okej med bilar!