Jag var helt hundra om att jag skrivit om torsdags - men icket!
Åh, vad jag längtar efter sommarbete <3 (Mobilbild från förra året.)
Torsdagen var ganska odramatisk. Jag körde moppe ut, så det var ju trevligt!
Jag ställde i ordning höpåsar, mockade, och allt som jag brukar göra, och hämtade sedan Stor.
Jag gick precis igenom bloggen och såg att jag inte nämnt det - men Stor har varit lite diffust halt ett tag. Hans ägare rapporterade en reva i hoven (vill jag minnas, det var inte stort) och efter det har det varit. Han reds mer eller mindre konstant, men på grund av min smärta så har inte jag gjort det, och har istället velat jobba lös. Och där har hans smärta inte varit diffus alls!
Överallt annars så visar han inga tecken på smärta alls, och tro mig, jag har kollat, men så fort man klär av honom och ber honom om en volt/att han går på fyrkantsspåret, så är det inga problem att se att han har ont.
Och det är just smärta/stort obehag som han reagerar på, för osäkerhet, ovillighet ter sig inte sådär för honom. När jag bad honom att trava på fyrkantsspåret där i början så vände han bakdelen mot mig, och om man ber honom om att gå ifrån en så slänger han stort och demonstrativt på huvud och kan trampa runt lite i ren protest. Det här är inte okej. (Att han har ont alltså. Det är så uppmuntrat att han säger till när han har ont/inte vill.)
Varje dag så har jag ändå tagit ut honom på banan, för att kolla om det blivit bättre/sämre. Vanligtvis så hinner jag be honom att gå ifrån mig, så hinner han gå ungefär fem steg innan jag avbryter, för då har jag fått sett det jag behöver se. Han har gjort det i båda varv.
Men så i torsdags, när jag rutinmässigt tog ut honom och släppte, så reagerade han precis som han gjort den senaste tiden i höger varv, så då avbryter jag efter ett halvt varv på en liten volt. Men så vänster! Jag ber om en volt, och han går ut - och vi hinner gå tre fjärdedelar av att varv innan han uttrycker ovilja. Alltså inte smärta, bara ovilja! Det blir bättre!
(Nu ska jag inte vara sådan, men han hade då, måndagen innan, blivit vaccinerad, fått tänderna raspade, och blivit avmaskad, så då hade han vilat sedan måndagen. Jag vill inte säga att det hör ihop, men....)
Sedan måste jag skryta lite. På vår bana så finns det två grindar, där den ena leder ut mot stallplanen, och den andra mot en äng/åker, där vi förra året hade vinterhagarna, och tidigare haft sommarhage. Grinden mot ängen är alltid stängd, men jag brukar ändå rutinmässigt kolla, men den här gången gjorde jag inte. (Jag behöver nog inte säga det uppenbara.)
I alla fall, så håller jag i grimskaftet medan jag stänger grinden vi precis kommit in genom, och tar sedan av honom grimman, och går för att hänga upp den på en staketstolpe. Under tiden går han bort mot hörnet för att undersöka lite. Där är en staketstolpe som har vält, så staketet ser lite underligt ut där, så jag tänker inte så mycket på det. Han står där och ser lite missnöjd ut, men så fort jag undrar om han vill komma till mig så gör han det. Vi går fyrkantsspåret runt, som uppvärmning, och när vi kommer till sidan ut mot ängen, så reflekterar jag över att det är uppsatt ytterligare ett stängsel längre ut (för att leda strömmen från aggregatet till vinterhagarna) så även om han skulle bli rädd och hoppa över stängslet där det nu är lite lägre, så är det ingen fara, han kommer inte lös.
Så ser jag det.
Grinden är öppen. Paniken är total, och jag tar fast Stor i halsringen och tar honom med mig när jag går för att stänga grinden. Grinden stängd, paniken försvinner långsamt, jag vänder mig om till Stor för att se vad han tycker.
Stor rullar runt på backen och skrattar tills han gråter vid tanken på att han skulle smita ut. Jag kan inte låta bli att fnittra jag också. Där var jag ganska dum, faktiskt. ^^
Jag ställde i ordning höpåsar, mockade, och allt som jag brukar göra, och hämtade sedan Stor.
Jag gick precis igenom bloggen och såg att jag inte nämnt det - men Stor har varit lite diffust halt ett tag. Hans ägare rapporterade en reva i hoven (vill jag minnas, det var inte stort) och efter det har det varit. Han reds mer eller mindre konstant, men på grund av min smärta så har inte jag gjort det, och har istället velat jobba lös. Och där har hans smärta inte varit diffus alls!
Överallt annars så visar han inga tecken på smärta alls, och tro mig, jag har kollat, men så fort man klär av honom och ber honom om en volt/att han går på fyrkantsspåret, så är det inga problem att se att han har ont.
Och det är just smärta/stort obehag som han reagerar på, för osäkerhet, ovillighet ter sig inte sådär för honom. När jag bad honom att trava på fyrkantsspåret där i början så vände han bakdelen mot mig, och om man ber honom om att gå ifrån en så slänger han stort och demonstrativt på huvud och kan trampa runt lite i ren protest. Det här är inte okej. (Att han har ont alltså. Det är så uppmuntrat att han säger till när han har ont/inte vill.)
Varje dag så har jag ändå tagit ut honom på banan, för att kolla om det blivit bättre/sämre. Vanligtvis så hinner jag be honom att gå ifrån mig, så hinner han gå ungefär fem steg innan jag avbryter, för då har jag fått sett det jag behöver se. Han har gjort det i båda varv.
Men så i torsdags, när jag rutinmässigt tog ut honom och släppte, så reagerade han precis som han gjort den senaste tiden i höger varv, så då avbryter jag efter ett halvt varv på en liten volt. Men så vänster! Jag ber om en volt, och han går ut - och vi hinner gå tre fjärdedelar av att varv innan han uttrycker ovilja. Alltså inte smärta, bara ovilja! Det blir bättre!
(Nu ska jag inte vara sådan, men han hade då, måndagen innan, blivit vaccinerad, fått tänderna raspade, och blivit avmaskad, så då hade han vilat sedan måndagen. Jag vill inte säga att det hör ihop, men....)
Sedan måste jag skryta lite. På vår bana så finns det två grindar, där den ena leder ut mot stallplanen, och den andra mot en äng/åker, där vi förra året hade vinterhagarna, och tidigare haft sommarhage. Grinden mot ängen är alltid stängd, men jag brukar ändå rutinmässigt kolla, men den här gången gjorde jag inte. (Jag behöver nog inte säga det uppenbara.)
I alla fall, så håller jag i grimskaftet medan jag stänger grinden vi precis kommit in genom, och tar sedan av honom grimman, och går för att hänga upp den på en staketstolpe. Under tiden går han bort mot hörnet för att undersöka lite. Där är en staketstolpe som har vält, så staketet ser lite underligt ut där, så jag tänker inte så mycket på det. Han står där och ser lite missnöjd ut, men så fort jag undrar om han vill komma till mig så gör han det. Vi går fyrkantsspåret runt, som uppvärmning, och när vi kommer till sidan ut mot ängen, så reflekterar jag över att det är uppsatt ytterligare ett stängsel längre ut (för att leda strömmen från aggregatet till vinterhagarna) så även om han skulle bli rädd och hoppa över stängslet där det nu är lite lägre, så är det ingen fara, han kommer inte lös.
Så ser jag det.
Grinden är öppen. Paniken är total, och jag tar fast Stor i halsringen och tar honom med mig när jag går för att stänga grinden. Grinden stängd, paniken försvinner långsamt, jag vänder mig om till Stor för att se vad han tycker.
Stor rullar runt på backen och skrattar tills han gråter vid tanken på att han skulle smita ut. Jag kan inte låta bli att fnittra jag också. Där var jag ganska dum, faktiskt. ^^