Mor och Psykologen brukar läxa upp mig över att jag inte berättar när jag mår dåligt, men jag vill inte störa någon "i verkligheten", så det fick bli bloggen idag.
För det första så går ju gymnasievalet och hänger över mig, jämt, och med all stress och ångest som kommer med det.
Sedan har det eskalerat därifrån. Dagen började med uppsatsskrivning i engelska till nationella prov, vilket är enkelt nog (jag har ganska lätt för språk), men ämnet var inte mitt favorit.
Sedan fortsattes det med en mattelektion där en del grejer berättades, som jag eventuellt inte kan vara med på. Först trodde jag att jag inte kunde vara med på "lagdag" (vi ska åka och bada/sporta med halva skolan) på grund av elevrådsmöte, men det klarades ju upp fort nog. Sen visar det sig att under dagen när vi ska ta "nian-bilder", dvs lite spexiga klassbilder, så sitter jag på ett plan till Polen med andra ungdomar. Jag sprang lite snabbt och smidigt till fritidsledaren som håller i fotograferingen, och han skulle kolla om de skulle ändra eller inte.
Sedan var dagens lasagne grå, till lunch.
Näst sista lektionen var HK, och vi skulle göra chocolate chip cookies, och jag fick ta med ett eget recept, whoo. Vi fick välja egna grupper, kakorna blev goda, vi fick dricka te till fikat, så generellt var lektionen riktigt trevlig. Men då är det så att det finns en person i klassen som jag verkligen inte tycker om, eftersom att hen är riktigt otrevlig och respektlös mot mig. (Och nej, jag kräver ingen respekt alls, men om hen vill prata med mig så vill jag i alla fall ses som en person.) Hen är alltid som värst på just HK:n, hen måste väl "blåsa ur sig" innan helgen så att hen klarar sig till på måndag.
Nu för tiden orkar jag inte ens försöka vara artig och trevlig.
Redan från början, när grupperna diskuterades (jag hade redan sedan innan dealat med en kompis att vi skulle vara i samma grupp om vi fick), och sedan anslöt sig ännu en kompis till gruppen. När vi alla sitter och håller handen lite vänskapligt, och läser igenom mitt recept tillsammans, så poppar Hen upp bakom sin kompis. "Johanna, får jag vara med dig?" För det första: Hen har troligtvis ingen tanke alls på att vara med mig på riktigt. Andra: Vi har klart och tydligt redan gått ihop i grupper. Tre: Eh, nej. Med hur det har funkat tidigare när vi har varit i samma grupp (jag har grinat av frustration), så nej tack.
Så jag säger det, "nej tyvärr".
"Varför då?"
Suck. Ja, undra varför.
Urless så svarar jag "därför att det finns folk som jag tycker mer om än dig". Otrevligt, ja. Otroligt.
Men, förvånande? Nej. Det finns alltid folk som man tycker bättre om än andra. Och dessutom, om du är otrevlig mot mig varje gång du råkar få syn på mig (har redan varit otrevlig fyra gånger den senaste timmen) så tänker jag fan inte stå och förbarma mig över dig, och göra allt jobb, medan du går iväg och leker med din kompis, och jag tänker fan inte leka din mamma en halvsekund mer än jag fucking behöver.
Hur som helst, vi tre i vår grupp jobbar på snabbt och effektivt, och har lite kul mellan varven.
Sedan triggar Hen igång sin kompis också, så de är passivt otrevlig, och drar ner humöret för alla i hela gruppen. (Till och med vår allra finaste, snällaste, oskyldigaste själ, som alltid vill alla väl.
Det var länge sedan jag var så förbannad som när Hen gick på henne.)
Framåt slutet av lektionen har jag så ont i höften att jag aktivt måste hålla mig själv från att gråta, och när vi kommer på NO:n så sitter jag precis så länge jag behöver för att skriva klart läxförhöret, och sedan ursäktar jag mig för att få gå runt lite grann och ta en Ipren för höften, och får sedan konstant byta position under resten av lektionen för att inte börja grina. (Jag svettades som att jag sprungit ett maraton hela lektionen av smärta och koncentration.)
Jag bjöd hem en kompis för att vänta hemma hos oss en stund, innan hon skulle gå iväg på simträning, och det blev till att hon stannade ett par timmar, vilket var, don't get me wrong, jättekul, men att vara med folk är uttröttande.
Bägaren spall över när far kom hem och började spela musik högt nog på datorn att jag inte kunde se på tv utan att höra den förbannade basen, och inte ens när jag gick ner på mitt rum kunde jag stänga ute den, så till slut ställde jag mig i tvättstugan med datorn och frös om både händer och fingrar.
På kvällen gick jag ut på en promenad för att slutligen få grina (förutom den lilla paus jag tog på toan precis innan middagen). Allt känns bara så förbannat övermäktigt, och som att det alltid kommer att bli bättre. Sen är jag så jäkla rädd för det här med de smärtstillande pillren.
Jag tror inte att jag får gå till läkaren själv (?), eller att hen får skriva ut receptbelagda piller utan min förälder närvarande (?).
Det ska vara så enkelt att bara gå till mamma/pappa och be dem följa med, men så...
(T blir alltid på så dåligt humör när jag är skadad/visar att jag har ont.
Fars svar när jag försökte berätta att jag konstant har mer eller mindre ont på grund av höften: "Ja, det tror jag ju inte."
Mammas svar när jag sa att jag kände mig sjuk: "tja, nu ska man ju inte känna efter så där mycket."
De är ju så små grejer bara, och om helt andra grejer, men sammanlagt så känns de så stora, och jag vågar inte säga att jag har ont och behöver smärtstillande, för tänk om de vägrar mig? Eller skrattar åt mig?
Det känns så otroligt konstigt att skriva, för logiskt sett vet jag att jag har bland de bästa föräldrar man kan ha, och det är otroligt att de ens skulle reagera i närheten av det där, men jag kan ändå inte låta bli att tänka det. Jämt. Alltid.)
För det första så går ju gymnasievalet och hänger över mig, jämt, och med all stress och ångest som kommer med det.
Sedan har det eskalerat därifrån. Dagen började med uppsatsskrivning i engelska till nationella prov, vilket är enkelt nog (jag har ganska lätt för språk), men ämnet var inte mitt favorit.
Sedan fortsattes det med en mattelektion där en del grejer berättades, som jag eventuellt inte kan vara med på. Först trodde jag att jag inte kunde vara med på "lagdag" (vi ska åka och bada/sporta med halva skolan) på grund av elevrådsmöte, men det klarades ju upp fort nog. Sen visar det sig att under dagen när vi ska ta "nian-bilder", dvs lite spexiga klassbilder, så sitter jag på ett plan till Polen med andra ungdomar. Jag sprang lite snabbt och smidigt till fritidsledaren som håller i fotograferingen, och han skulle kolla om de skulle ändra eller inte.
Sedan var dagens lasagne grå, till lunch.
Näst sista lektionen var HK, och vi skulle göra chocolate chip cookies, och jag fick ta med ett eget recept, whoo. Vi fick välja egna grupper, kakorna blev goda, vi fick dricka te till fikat, så generellt var lektionen riktigt trevlig. Men då är det så att det finns en person i klassen som jag verkligen inte tycker om, eftersom att hen är riktigt otrevlig och respektlös mot mig. (Och nej, jag kräver ingen respekt alls, men om hen vill prata med mig så vill jag i alla fall ses som en person.) Hen är alltid som värst på just HK:n, hen måste väl "blåsa ur sig" innan helgen så att hen klarar sig till på måndag.
Nu för tiden orkar jag inte ens försöka vara artig och trevlig.
Redan från början, när grupperna diskuterades (jag hade redan sedan innan dealat med en kompis att vi skulle vara i samma grupp om vi fick), och sedan anslöt sig ännu en kompis till gruppen. När vi alla sitter och håller handen lite vänskapligt, och läser igenom mitt recept tillsammans, så poppar Hen upp bakom sin kompis. "Johanna, får jag vara med dig?" För det första: Hen har troligtvis ingen tanke alls på att vara med mig på riktigt. Andra: Vi har klart och tydligt redan gått ihop i grupper. Tre: Eh, nej. Med hur det har funkat tidigare när vi har varit i samma grupp (jag har grinat av frustration), så nej tack.
Så jag säger det, "nej tyvärr".
"Varför då?"
Suck. Ja, undra varför.
Urless så svarar jag "därför att det finns folk som jag tycker mer om än dig". Otrevligt, ja. Otroligt.
Men, förvånande? Nej. Det finns alltid folk som man tycker bättre om än andra. Och dessutom, om du är otrevlig mot mig varje gång du råkar få syn på mig (har redan varit otrevlig fyra gånger den senaste timmen) så tänker jag fan inte stå och förbarma mig över dig, och göra allt jobb, medan du går iväg och leker med din kompis, och jag tänker fan inte leka din mamma en halvsekund mer än jag fucking behöver.
Hur som helst, vi tre i vår grupp jobbar på snabbt och effektivt, och har lite kul mellan varven.
Sedan triggar Hen igång sin kompis också, så de är passivt otrevlig, och drar ner humöret för alla i hela gruppen. (Till och med vår allra finaste, snällaste, oskyldigaste själ, som alltid vill alla väl.
Det var länge sedan jag var så förbannad som när Hen gick på henne.)
Framåt slutet av lektionen har jag så ont i höften att jag aktivt måste hålla mig själv från att gråta, och när vi kommer på NO:n så sitter jag precis så länge jag behöver för att skriva klart läxförhöret, och sedan ursäktar jag mig för att få gå runt lite grann och ta en Ipren för höften, och får sedan konstant byta position under resten av lektionen för att inte börja grina. (Jag svettades som att jag sprungit ett maraton hela lektionen av smärta och koncentration.)
Jag bjöd hem en kompis för att vänta hemma hos oss en stund, innan hon skulle gå iväg på simträning, och det blev till att hon stannade ett par timmar, vilket var, don't get me wrong, jättekul, men att vara med folk är uttröttande.
Bägaren spall över när far kom hem och började spela musik högt nog på datorn att jag inte kunde se på tv utan att höra den förbannade basen, och inte ens när jag gick ner på mitt rum kunde jag stänga ute den, så till slut ställde jag mig i tvättstugan med datorn och frös om både händer och fingrar.
På kvällen gick jag ut på en promenad för att slutligen få grina (förutom den lilla paus jag tog på toan precis innan middagen). Allt känns bara så förbannat övermäktigt, och som att det alltid kommer att bli bättre. Sen är jag så jäkla rädd för det här med de smärtstillande pillren.
Jag tror inte att jag får gå till läkaren själv (?), eller att hen får skriva ut receptbelagda piller utan min förälder närvarande (?).
Det ska vara så enkelt att bara gå till mamma/pappa och be dem följa med, men så...
(T blir alltid på så dåligt humör när jag är skadad/visar att jag har ont.
Fars svar när jag försökte berätta att jag konstant har mer eller mindre ont på grund av höften: "Ja, det tror jag ju inte."
Mammas svar när jag sa att jag kände mig sjuk: "tja, nu ska man ju inte känna efter så där mycket."
De är ju så små grejer bara, och om helt andra grejer, men sammanlagt så känns de så stora, och jag vågar inte säga att jag har ont och behöver smärtstillande, för tänk om de vägrar mig? Eller skrattar åt mig?
Det känns så otroligt konstigt att skriva, för logiskt sett vet jag att jag har bland de bästa föräldrar man kan ha, och det är otroligt att de ens skulle reagera i närheten av det där, men jag kan ändå inte låta bli att tänka det. Jämt. Alltid.)