Det har varit jobbigt nu.
Quick recap: 1) jag måste bestämma mig för vad jag vill gå på gymnasiet (jag borde redan ha gjort det)
2) Ingen Liten idag pga regn, och...
3) smärta. Så. Mycket. Smärta. (Aj.)
Mina smärtstillande är ju alldeles för få nu för att jag ska känna mig trygg, så jag försöker rationera dem. Först regeln? Inga smärtstillande på helgerna. På helgerna kan jag ta andra vägar för smärtlindring, så jag behöver inte slösa dem. Resultatet: smärta och tårar.
"Smärta kan orsaka nedstämdhet" står det i min sjukgymnasts rum.
Nähä?
Hela min mors sida av släkten har förr eller senare hanterat grova depressioner och ångest, och jag är inte olik dem. Depressionen är oftast hanterbar, men, när smärtan blossar upp, så är depressionen inte långt bort.
Min smärta är kronisk. Den är alltid där. Jag har sätt att hantera den, och när de fungerar, så fungerar även jag.
När de inte fungerar - som när jag tvingar mig själv av inte ta piller för att spara dem till ett mer desperat tillfälle - så fungerar inte jag.
Den främsta tanken inom mig, när jag på grund av smärtan tvingar mig själv ut på en kort promenad, som jag vet kommer att göra saker värre just nu, men sen ikväll kommer att göra saken bättre, är att jag aldrig kommer att ha en brukshund.
Aldrig.
För hur fan ska jag kunna motionera och aktivera en ordentlig brukshund av den sort som jag vill ha (dobermann, malle etc) när jag måste tvinga mig själv att hasa runt två kvarter på tjugofem minuter, och sedan ligger som förlamad i sängen.
Det är dagar som dessa som jag inser för mig själv att jag måste ge upp hunddrömmarna, för att det finns inte en hund i världen som skulle kunna klara av mig när jag är som värst.
Det får bli en innekatt, en gnagare, en fågel istället. Något som jag kan ha inomhus.
Jag kan ju aldrig ha min lilla bondgård, med några kossor, en del höns, en liten grupp får och någon häst (och en hel drös med hundar) för om en dålig dag slår mig så att jag inte kan röra mig - vem ska då ta hand om, fodra och vattna alla djuren? Jag kan aldrig lita på att det alltid ska finnas någon annan där för att ta hand om dem åt mig när jag inte kan.
När jag kommer ur det här, när jag tar pillren eller jag hittar någon ultimat position att sitta/stå i, och inte längre känner smärtan varje minut av varje dag, så då försvinner alla de här tankarna. Det är ju klart som korvspad att jag kommer att ha en malle om det är det jag känner för. Det är klart! Det handlar om att ställa in sig, och det är jag bra på. Frågan är ju bara om jag vill ha en malle eller ett gäng salukis först. Vad jag än vill ha, det fixar jag.
Men tankarna ligger kvar. De är en del av mig, och så fort smärtan kommer tillbaka så kommer de att ta över.
Quick recap: 1) jag måste bestämma mig för vad jag vill gå på gymnasiet (jag borde redan ha gjort det)
2) Ingen Liten idag pga regn, och...
3) smärta. Så. Mycket. Smärta. (Aj.)
Mina smärtstillande är ju alldeles för få nu för att jag ska känna mig trygg, så jag försöker rationera dem. Först regeln? Inga smärtstillande på helgerna. På helgerna kan jag ta andra vägar för smärtlindring, så jag behöver inte slösa dem. Resultatet: smärta och tårar.
"Smärta kan orsaka nedstämdhet" står det i min sjukgymnasts rum.
Nähä?
Hela min mors sida av släkten har förr eller senare hanterat grova depressioner och ångest, och jag är inte olik dem. Depressionen är oftast hanterbar, men, när smärtan blossar upp, så är depressionen inte långt bort.
Min smärta är kronisk. Den är alltid där. Jag har sätt att hantera den, och när de fungerar, så fungerar även jag.
När de inte fungerar - som när jag tvingar mig själv av inte ta piller för att spara dem till ett mer desperat tillfälle - så fungerar inte jag.
Den främsta tanken inom mig, när jag på grund av smärtan tvingar mig själv ut på en kort promenad, som jag vet kommer att göra saker värre just nu, men sen ikväll kommer att göra saken bättre, är att jag aldrig kommer att ha en brukshund.
Aldrig.
För hur fan ska jag kunna motionera och aktivera en ordentlig brukshund av den sort som jag vill ha (dobermann, malle etc) när jag måste tvinga mig själv att hasa runt två kvarter på tjugofem minuter, och sedan ligger som förlamad i sängen.
Det är dagar som dessa som jag inser för mig själv att jag måste ge upp hunddrömmarna, för att det finns inte en hund i världen som skulle kunna klara av mig när jag är som värst.
Det får bli en innekatt, en gnagare, en fågel istället. Något som jag kan ha inomhus.
Jag kan ju aldrig ha min lilla bondgård, med några kossor, en del höns, en liten grupp får och någon häst (och en hel drös med hundar) för om en dålig dag slår mig så att jag inte kan röra mig - vem ska då ta hand om, fodra och vattna alla djuren? Jag kan aldrig lita på att det alltid ska finnas någon annan där för att ta hand om dem åt mig när jag inte kan.
När jag kommer ur det här, när jag tar pillren eller jag hittar någon ultimat position att sitta/stå i, och inte längre känner smärtan varje minut av varje dag, så då försvinner alla de här tankarna. Det är ju klart som korvspad att jag kommer att ha en malle om det är det jag känner för. Det är klart! Det handlar om att ställa in sig, och det är jag bra på. Frågan är ju bara om jag vill ha en malle eller ett gäng salukis först. Vad jag än vill ha, det fixar jag.
Men tankarna ligger kvar. De är en del av mig, och så fort smärtan kommer tillbaka så kommer de att ta över.