Bild från uteritt förra året.
Jag blev erbjuden att ta honom en extra dag i helgen, så då valde jag idag. (Jag blev frågad ifall jag ville "rida", så då fick jag väl gott och väl rida då.)
Jag hade sovit hos mamma natten innan, så hon skjutsat in mig till stan vid elvatiden, så fick jag stanna hos pappa för att hämta upp grejer och se till så att jag kunde få hämtning, så skjutsade hon ut mig.
Jag valde att direkt fara ut och rida.
Jag hade sovit hos mamma natten innan, så hon skjutsat in mig till stan vid elvatiden, så fick jag stanna hos pappa för att hämta upp grejer och se till så att jag kunde få hämtning, så skjutsade hon ut mig.
Jag valde att direkt fara ut och rida.
Hästarna äter lunch mellan 12-13. Jag kom till stallet vid 11.30 ungefär, så därför var jag så pass kallhjärtad att jag lät dem stå utan lunch medan jag red - men Stor erbjöds ett litet mellanmål medan gjorde i ordning honom.
Jag red i "enkeluppsättning" - i mitten av januari. Förstår ni hur djupt besviken jag är på vädret? (Enkeluppsättning består av ett par sockar, ett par byxor, en tröja, en jacka, och så vidare.)
Vi for i alla fall ut, och precis när vi kommit upp till Rakbanan/Kanalen - precis där vi slutar rida - så möts vi av två-tre poliser och ett helt gäng med killar på skoter. Fucking yay, tänker jag, för jag litar på Stor med mitt liv i alla lägen, men om det är en sak han är rädd för, så är det skotrar.
Tja, poliserna var trevliga, alla stängde av sina motorer - mer eller mindre snabbt, men ändå - och så lyfte de en skoter ur vägen så att jag skulle kunna ta mig förbi; de frågade till och med åt vilket håll jag ville rida. Tummen upp för det!
Väl på Kanalen så ber jag om en trav, och travar fram på helt långa tyglar, och har inga problem med att be honom att sakta av enbart med hjälp av rösten när vi möter nästa skotersällskap. Dessa stänger inte av sina motorer förrän Stor har hunnit bli lite orolig, men tja, det gick ju bra ändå. Vidare kom vi, och jag valde att galoppera resten av Kanalen, innan vi skulle över Kraftverket och upp i skogen. Här börjar Stor vara lite orolig, och jag får vara lite o-glad på honom och påminna honom om att hålla sig i skinnet.
Väl över Kraftverket - förresten så stod en av polisens minivans där, med ett täckt släp som fortfarande var "öppet" - så möttes vi av nästa skotersällskap. En grupp med kvinnor med en skoter och en "kälke" bakpå. De här var jättetrevliga, och jag passade på att fråga vars de hade tänkt köra, på vilket de svarar tydligt och fint.
Stor och jag fortsätter upp i skogen, och där är det skoterspår, så han får kämpa lite grann för att röra sig smidigt. Vi skrittar för det mesta, men när han indikerar att han vill trava och galoppera, så godkänner jag det. Vi rider en liten kort runda, bara upp till Fyrvägskorsningen och så samma väg tillbaka - förutom en liten avstickare för att faktiskt få "snögaloppera".
Nu är vi på väg hem, och här blir det jobbigt.
Vi ser och hör många skoterförare ur Polissällskapet så brassar förbi, som kommer upp från ett olägligt ställe där vi redan ligger i en ganska brant nerförsbacke med relativt "lös" snö, och dit vi inte har någon sikt runt ett hörn. Ajaj, men ja, det kommer ingen skoter medan vi är i backen, så det är vi väl glad för.
Nu har vi bara raksträckan längs Kanalen kvar, och sedan avskrittningssträckan efter det. Så fort vi svänger in på raksträckan, så har vi helt plötsligt ett nytt skotersällskap med tre skotrar i arslet. Jag kan inte låta dem köra om Stor bakifrån, för då kommer han flippa ut. Jag vänder mig om, håller upp handen i ett stopp-tecken, och manar på Firm i en trav för att komma till stället där de för det första har en chans att svänga ner på en annan väg - men också där jag har möjlighet att styra ut honom i snön och vända på honom. Jag vinkar fram dem, och fortsätter gå. En stund senare börjar de köra - då har jag redan passerat möjligheten att rida ut i snön - och svänger av ner på vägen.
Längs raksträckan får han lov att både gå i "ordentliga" gångarter, och att sträcka ut. Har får jag vara lite o-glad och rynka på ögonbrynen åt honom, för här är han stressad.
Precis på samma ställe som tidigare så står Polissällskapet. Den här gången måste jag styra Stor mellan två grupperingar av deras sällskap. (En av killarna är klädd i gult, och har en gul skoter. Firm tycker inte om gult.)
Allra sist, när vi nästan kan känna lukten av Hemma, så möts vi av kvinnosällskapet. De är artiga som alltid - stor eloge till dem.
När vi kommer hem så är Stor dränkt i svett - på halsen, bringan och huvudet. Dvs - han har stress-svettats. Han svettas inte riktigt sådär när det är för att han har tagit ut sig.
Han får helt enkelt stå inne medan jag gör stallsysslor, och jag ger honom ett stort mellanmål för att han ska kunna äta sig lite extra varm. Efter en och en halv timme och en snabb svampning så är en hjälpligt torr - fuktig men inte längre blöt - och jag måste verkligen få åka hem. Jag står länge i valet och kvalet mellan att lägga på ett täcke, men samtidigt så har vi inga täcken med halstäcke, så de skulle ju ändå inte hjälpa, och dessutom är jag en hippie som allra helst låter dem gå utan täcke så mycket som möjligt.
Istället får han två kilo extra lunchhö - utspritt i 6 högar på ungefär ett kilo vardera, runt om i hagen. Det var uppskattat - när jag for så såg jag hur han rofyllt vandrade mellan högarna och tog en tugga här, och en här, och en här.
Bild från vår allra första uteritt.
Det är dagar som den här som jag verkligen älskar att jag inte längre bara rider med pelhambettet. Hans Ägare vill att jag rider på pelhamet när jag rider ut - och jag förstår henne. Jag kan fullständigt se hennes synvinkel. Jag håller bara inte med.
Jag upplevde honom också som nervös och "jumpy" när jag red ut i början av mitt medryttarskap. Det gjorde jag. Sedan provade jag att rida ut med tränsbettet - och upplevde att han blev mycket lugnare. Så provade jag att rida ut i en vanlig stallgrimma - och upplevde honom som en häst som jag kunnat släppa en bomb från ryggen ner intill honom, utan att han gjort mer än att titta.
Än idag blir jag alldeles tårögd över att minnas den förvandlingen.
Jag upplever det som att han tycker att bett är skrämmande och oroväckande, och mer och mer så ju starkare bettet blir. Så när han blir rädd så ska han först och främst hålla koll på det som skrämt honom. Sedan ska han hålla koll på mig för att se om jag också tycker att det är läskigt - men också hålla koll så att jag inte faller av. Ovanpå allt detta, så ska han också hålla koll på bettet, för att se till att det inte gör något konstigt och åsamkar honom smärta. Om man lägger ihop allt det här, så nog vettefan att han var orolig!
När jag då gjorde något så enkelt som att ta bort bettet, så upplevde jag tre saker. Jag hade en häst som ömmade mindre, och som alltid var mer avslappnad, både psykiskt men också, framförallt, fysiskt! Jag upplevde att han hade så mycket lättare att lyssna på mig. Jag upplevde att han blev stolt, och det gör jag varje dag efter den dagen också. Han är stolt över att jag lyssnar på honom till den grad att jag inte behöver ha ett bett i munnen på honom. Han är stolt, och det gör mig stolt, och så är han stolt över att jag är stolt och lycklig.
Sedan har jag insett att jag och hans ägare inte riktigt ser samma häst. Och så mår det ju vara. Men den bild som hon målar upp - visst, jag kan minnas att jag kanske såg den i början, men det skulle inte ens falla mig in idag.
Därför har vi ganska olika åsikter om hur han ska hanteras, och eftersom att hen är Ägaren, så lyssnar ju jag naturligtvis på Hen.
Därför rider jag nu på dubbla huvudlag och dubbla tyglar. Pelhamet, som ligger på en längre tygel, som jag håller i för att den inte ska skramla omkring och störa honom, och grimman, som ligger på en kortare tygel, som jag rider på.
Jag känner mig aldrig helt trygg när jag rider med pelhamet. Det är för att jag ser hästen som jag red där i början när jag tar på det - fast nu lägger vi till känslan av att han är besviken, på sig själv. Jag litar inte längre på honom med att rida helt utan bett - jag är inte längre stolt över honom.
Ändå blir det lite bättre i och med att jag inte rör tygeln, utan bara rider på grimman, såsom vi brukade.
Jag längtar till sommaren, när jag har tillåtelse att rida enbart på grimman igen.
Jag upplevde honom också som nervös och "jumpy" när jag red ut i början av mitt medryttarskap. Det gjorde jag. Sedan provade jag att rida ut med tränsbettet - och upplevde att han blev mycket lugnare. Så provade jag att rida ut i en vanlig stallgrimma - och upplevde honom som en häst som jag kunnat släppa en bomb från ryggen ner intill honom, utan att han gjort mer än att titta.
Än idag blir jag alldeles tårögd över att minnas den förvandlingen.
Jag upplever det som att han tycker att bett är skrämmande och oroväckande, och mer och mer så ju starkare bettet blir. Så när han blir rädd så ska han först och främst hålla koll på det som skrämt honom. Sedan ska han hålla koll på mig för att se om jag också tycker att det är läskigt - men också hålla koll så att jag inte faller av. Ovanpå allt detta, så ska han också hålla koll på bettet, för att se till att det inte gör något konstigt och åsamkar honom smärta. Om man lägger ihop allt det här, så nog vettefan att han var orolig!
När jag då gjorde något så enkelt som att ta bort bettet, så upplevde jag tre saker. Jag hade en häst som ömmade mindre, och som alltid var mer avslappnad, både psykiskt men också, framförallt, fysiskt! Jag upplevde att han hade så mycket lättare att lyssna på mig. Jag upplevde att han blev stolt, och det gör jag varje dag efter den dagen också. Han är stolt över att jag lyssnar på honom till den grad att jag inte behöver ha ett bett i munnen på honom. Han är stolt, och det gör mig stolt, och så är han stolt över att jag är stolt och lycklig.
Sedan har jag insett att jag och hans ägare inte riktigt ser samma häst. Och så mår det ju vara. Men den bild som hon målar upp - visst, jag kan minnas att jag kanske såg den i början, men det skulle inte ens falla mig in idag.
Därför har vi ganska olika åsikter om hur han ska hanteras, och eftersom att hen är Ägaren, så lyssnar ju jag naturligtvis på Hen.
Därför rider jag nu på dubbla huvudlag och dubbla tyglar. Pelhamet, som ligger på en längre tygel, som jag håller i för att den inte ska skramla omkring och störa honom, och grimman, som ligger på en kortare tygel, som jag rider på.
Jag känner mig aldrig helt trygg när jag rider med pelhamet. Det är för att jag ser hästen som jag red där i början när jag tar på det - fast nu lägger vi till känslan av att han är besviken, på sig själv. Jag litar inte längre på honom med att rida helt utan bett - jag är inte längre stolt över honom.
Ändå blir det lite bättre i och med att jag inte rör tygeln, utan bara rider på grimman, såsom vi brukade.
Jag längtar till sommaren, när jag har tillåtelse att rida enbart på grimman igen.
Såhär ser då huvudlagssituationen alltid ut nu när jag kör på båda. Träns under - med så löst stpänd nosgrimma och käkrem som möjligt, och så den förstora, inte så jättesnygga, lädergrimman över. På sommaren så kör vi på en blå stallgrimma med ludd på, i storlek Cob - en storlek "för liten" för att den inte ska glida omkring så mycket.
Bilden är från någon vecka sen - vi hade varken rumpvärmare eller reflexländtäcke idag.
Bilden är från någon vecka sen - vi hade varken rumpvärmare eller reflexländtäcke idag.