Idag skottade jag fram moppen! Whoo!
Fotot taget från parkeringen ute hos Stor. (Och nej - den är inte snygg ^^)
Det betydde naturligtvis ärevarv för att fira våren, som egentligen bara skulle gå runt Sunnanå, men inte kunde jag hålla mig till det heller, så jag styrde ut mot Lund, eftersom att det är en väg som jag känner bättre än mina egna händer, och jag vet precis vars man kan släppa på ordentligt.
(Min far känner mig allt för väl, innan jag for så sa han bara att "hojta om du far mot Lund" och jag tyckte att nejdå, inte skulle jag fara dit, jag skulle ju bara slököra lite. Whoops.)
I alla fall, solen sken, inte ett moln på himlen, och jag körde hela vägen utan vantar, utan att dö .
När jag kom ut till stallet (jag tänkte inte stanna, jag tänkte bara vända, men jag frös ju om händerna så jag var ju tvungen att stanna för att värma mig lite) så var Stallägaren, hennes man och deras unghund ute, så jag mös lite Berner Sennen ungtik, och tittade på medan Stallägarens Man satte upp vad som ser ut som the pre-stages till en dörr på höladan.
Och jag kan ju inte åka till stallet utan att åtminstone hälsa på Stor, eller hur, så jag klafsade mig ut i Conversen, och blev hälsad på av Treåringen och Kungen, men inte min egen, naturligtvis. Stor hade vält sin vattenhink, så det första jag gjorde var att gå och fylla på den. När jag kom tillbaka var jag intressant nog för Stor att komma till grinden, så då mös vi en stund.
Han var så mysig! Ibland, om man har gjort något extremt bra - som till exempel, första gången jag red i grimma, eller första gången vi for ut barbacka och rejsade genom vattenpölar och så vidare - så kan man få en kram av Stor. Pussar ger han jämt, i och med att det är ett trick han fått lära sig, och de lärde honom aldrig att diskriminera, men kramarna är något speciellt. Han gör som människor när han kramas. Han ställer sig nära, och så lägger han hela undersidan av huvudet mot ens rygg, och så trycker han mjukt tills man är pressad mellan huvud och bringa, och så står han där.
Ungefär på samma sätt ger han "mank-kli" - såsom hästar gör på varandra - när han ställer sig nära, och lutar undersidan av ganaschen mot ens skulderblad. Det här gjorde han många gånger, eftersom att han inte riktigt fick det att bli bekvämt för sig, men han försökte i alla fall upprepade gånger. På slutet skulle jag också klia på huvudet, och han suckade och njöt.
På vägen hem gick det lite olagligt fort - ungefär 17 km/h mindre än vad jag har fått honom att gå som max, men ändå ordentligt bra, med tanke på att han brukar behöva köras minst 2 mil i veckan för att vara bekväm alls nästa
gång (5 mil/vecka för att vara riktigt fin), och nu har han ju stått sen november.
Och bara ett motorstopp - och han startade på första försöket.
Stolt!
(Min far känner mig allt för väl, innan jag for så sa han bara att "hojta om du far mot Lund" och jag tyckte att nejdå, inte skulle jag fara dit, jag skulle ju bara slököra lite. Whoops.)
I alla fall, solen sken, inte ett moln på himlen, och jag körde hela vägen utan vantar, utan att dö .
När jag kom ut till stallet (jag tänkte inte stanna, jag tänkte bara vända, men jag frös ju om händerna så jag var ju tvungen att stanna för att värma mig lite) så var Stallägaren, hennes man och deras unghund ute, så jag mös lite Berner Sennen ungtik, och tittade på medan Stallägarens Man satte upp vad som ser ut som the pre-stages till en dörr på höladan.
Och jag kan ju inte åka till stallet utan att åtminstone hälsa på Stor, eller hur, så jag klafsade mig ut i Conversen, och blev hälsad på av Treåringen och Kungen, men inte min egen, naturligtvis. Stor hade vält sin vattenhink, så det första jag gjorde var att gå och fylla på den. När jag kom tillbaka var jag intressant nog för Stor att komma till grinden, så då mös vi en stund.
Han var så mysig! Ibland, om man har gjort något extremt bra - som till exempel, första gången jag red i grimma, eller första gången vi for ut barbacka och rejsade genom vattenpölar och så vidare - så kan man få en kram av Stor. Pussar ger han jämt, i och med att det är ett trick han fått lära sig, och de lärde honom aldrig att diskriminera, men kramarna är något speciellt. Han gör som människor när han kramas. Han ställer sig nära, och så lägger han hela undersidan av huvudet mot ens rygg, och så trycker han mjukt tills man är pressad mellan huvud och bringa, och så står han där.
Ungefär på samma sätt ger han "mank-kli" - såsom hästar gör på varandra - när han ställer sig nära, och lutar undersidan av ganaschen mot ens skulderblad. Det här gjorde han många gånger, eftersom att han inte riktigt fick det att bli bekvämt för sig, men han försökte i alla fall upprepade gånger. På slutet skulle jag också klia på huvudet, och han suckade och njöt.
På vägen hem gick det lite olagligt fort - ungefär 17 km/h mindre än vad jag har fått honom att gå som max, men ändå ordentligt bra, med tanke på att han brukar behöva köras minst 2 mil i veckan för att vara bekväm alls nästa
gång (5 mil/vecka för att vara riktigt fin), och nu har han ju stått sen november.
Och bara ett motorstopp - och han startade på första försöket.
Stolt!