(Och japp, gratis boob-bild! ;) )
Jag tänker mig att vi fortsätter den nya traditionen?
Hur som helst. I debatten om huruvida man ska ge pengar till "tiggare" eller inte, så står jag fast för min åsikt.
Jag ger alltid så mycket pengar jag har möjlighet att ge, när jag kan.
Idag var en sådan dag. Jag skulle in på stan för att gå på banken (jag lyckades spärra mitt internetbanklösenord), och så skulle jag springa på Clas Ohlsson för att köpa en datormus eftersom att min kompis spöade mig. (Hon lär mig att spela League of Legends.)
Jag parkerade min moppe, och la märke till en äldre man som satt utanför ingången till ett köpcentrum, och visste att jag hade småpengar i börsen, så valet var ju enkelt, jag skulle bara springa lite ärenden först, för jag skulle ändå ut den vägen sen.
I väntrummet hos banken räknade jag ihop till 28 kronor i småpengar. Sedan hittade jag en tjuga till.
Visst, det är lite pengar, men lite pengar är bättre än inga pengar, och jag kunde inte kolla mitt banksaldo för att se om jag kunde ta ut mer pengar heller, så det fick gå.
Efter att alla ärenden var utförda (och jag överlevde att gå på banken själv! Iiih!) så gick jag ut den vägen som jag planerat. Jag stannade en bit bort för att samla ihop pengarna, men snubblade, och kastade runt mynten lite grann, så att en tia gled ner i påsen och försvann, och några mynt hamnade på marken. Småstressad och med ångesten "ramping up" varje sekund, tar jag alla mynt jag får tag i, ger dem till honom (får ett ordentligt ödmjukt tack till svar) och skyndar mig därifrån.
När jag kommer hem, och lyckas hitta tian, öppnar jag börsen för att lägga tillbaka den. Där ligger den andra tian. Sedan kommer jag på det. Jag glömde att ge honom tjugan.
Jag gav honom alltså åtta kronor istället för de 48 jag hade planerat.
Åh, gud, vad jag känner mig hemsk för det nu.
Och jag vet, lite pengar är bättre än inga pengar, absolut, men 48 kronor är bättre än 8. För 48 får du en måltid, för 8 får du ett mjölkpaket.
Så, ja. Nu vet ni lite mer om mig. Jag är en person som mår dåligt för att jag råkat ge mindre pengar än vad jag tänkt mig.
(Jag känner behovet av att svänga förbi stan med resten av pengarna i morgon, när jag ändå ska ta moppen ut till Stor - trots att det är en halvmils omväg.
Jag mår också lite smådåligt över att jag spenderade hundra kronor på en datormus som jag egentligen inte behöver, förutom för spelupplevelsen, som jag hade kunnat donera.
Skuldkänslor är inte att leka med.)