Idag fick det bli en skogspromenad.
Såhär i efterhand kan jag fundera om inte ridbanan nästan hade varit torr nog att skritta något varv på, men äsch.
Hans ägare hade noterat tre gånger sen jag sist var ute, vilken lerälskare han är, och han alltid är lerig upp till öronspetsarna. Var han lerig när jag kom? Nej. Ser ni, han älskar mig trots allt!
Han fick bara tvärt komma in och bli ryktad, men jag hann dra in två lösa broddar med händerna, och upptäcka att han ömmade över ryggen. Fantastiskt.
Jag bytta grimskaftet mot longerlinan, och så gav vi oss ut.
Han var lite smånipprig (jag älskar det ordet) och var stressad nog att försöka jaga på mig, genom att "nypa" mig i armen - han duttar sin mule mot armen och ser lite sur ut. Det var inte uppskattat.
Däremot var han helt fascinerad av att han kunde gå vars han ville på vägen, när vi gick på skogsvägen. Fram och tillbaka, sida till sida. Vid ett tillfälle ville han gå över ett dike på en äng på andra sidan. Han upptäckte ett ställe med ganska djup snö, och tyckte att det var det ultimata stället. Han klev mycket försiktigt ner mot snön, men när han ställt båda frambenen på snön så upptäckte han att det var vår nu, och det fanns ingen skare, och under snön var det vatten.
Helt fascinerande upptäckter. Hur som helst så klättrade han upp (mycket dramatiskt) och blängde på mig för att hans kotor blev blöta. Äsch, tyckte jag, nu är ju leran borta i alla fall!
Ibland vill jag låtsas att Stor är en riktig häst, men sen så inser jag. ...Nej. Det jag pratar om är naturligtvis att gå "off road". Min första medryttarhäst, "Pil-Tre", kunde få för sig att han ville gå på den sidan av det där trädet, så då klev han helt enkelt in i skogen och så gick han på den sidan om trädet. Även om det var en 70 centimeter hög vall intill vägen som han var tvungen att klättra upp för, och hallonbuskar att kämpa sig igenom, och en armé av granar. Det var absolut inga problem, man märkte det knapp på honom. (Obs, riktigt exempel som faktiskt har hänt!)
Stor däremot... Han ville gå och äta lite ris, som var på andra sidan diket. Jag var tvungen att stoppa honom, för det var faktiskt en 15 centimeters vall neråt innan han kunde nå den, och eftersom att jag nu känner honom ganska väl, så vet jag att han aldrig skulle ta sig upp igen. True story.
Men, på ett ställe, när jag gick först, så gick vi faktiskt säkert tre meter ut i riset, och luktade på en rotvälta. Stort! (Pun intended.)
När vi kom tillbaka till hagen så tog jag med mig lite rester från hans lunch och gick till den torra platsen i hagen. Efter en stund kom han också, och var riktigt våldsamt mysig.
Och när jag säger våldsamt...
Aj.
Han var så frenetiskt intresserad av min kropp (det låter fel) att det var helt sjukt! Han undersökte hela mig, från tår till hår (med undantag för baksidan av mina vader?), med mulen. Och han gjorde de här "svepa undan smuts med överläppen för att komma åt underliggande gräs", riktigt hårt.
Mest fascinerande var min rumpa, mitt ansikte och mitt hår. Jag lovar, han river ut mitt hår ur hästsvansen, bara för att få slicka/suga på det. Helt ärligt, jag skojar inte ens.
Sen försökte han nypa min rumpa, så jag fick vara arg på honom. Vad är det för fel på gubbstrutten?
(På en lite sorgligare ton, jag fick mig själv att nästan grina när jag mockade, för jag började fundera lite för mycket.
Om jag inte älskade Stor så otroligt mycket som jag gör...)
Såhär i efterhand kan jag fundera om inte ridbanan nästan hade varit torr nog att skritta något varv på, men äsch.
Hans ägare hade noterat tre gånger sen jag sist var ute, vilken lerälskare han är, och han alltid är lerig upp till öronspetsarna. Var han lerig när jag kom? Nej. Ser ni, han älskar mig trots allt!
Han fick bara tvärt komma in och bli ryktad, men jag hann dra in två lösa broddar med händerna, och upptäcka att han ömmade över ryggen. Fantastiskt.
Jag bytta grimskaftet mot longerlinan, och så gav vi oss ut.
Han var lite smånipprig (jag älskar det ordet) och var stressad nog att försöka jaga på mig, genom att "nypa" mig i armen - han duttar sin mule mot armen och ser lite sur ut. Det var inte uppskattat.
Däremot var han helt fascinerad av att han kunde gå vars han ville på vägen, när vi gick på skogsvägen. Fram och tillbaka, sida till sida. Vid ett tillfälle ville han gå över ett dike på en äng på andra sidan. Han upptäckte ett ställe med ganska djup snö, och tyckte att det var det ultimata stället. Han klev mycket försiktigt ner mot snön, men när han ställt båda frambenen på snön så upptäckte han att det var vår nu, och det fanns ingen skare, och under snön var det vatten.
Helt fascinerande upptäckter. Hur som helst så klättrade han upp (mycket dramatiskt) och blängde på mig för att hans kotor blev blöta. Äsch, tyckte jag, nu är ju leran borta i alla fall!
Ibland vill jag låtsas att Stor är en riktig häst, men sen så inser jag. ...Nej. Det jag pratar om är naturligtvis att gå "off road". Min första medryttarhäst, "Pil-Tre", kunde få för sig att han ville gå på den sidan av det där trädet, så då klev han helt enkelt in i skogen och så gick han på den sidan om trädet. Även om det var en 70 centimeter hög vall intill vägen som han var tvungen att klättra upp för, och hallonbuskar att kämpa sig igenom, och en armé av granar. Det var absolut inga problem, man märkte det knapp på honom. (Obs, riktigt exempel som faktiskt har hänt!)
Stor däremot... Han ville gå och äta lite ris, som var på andra sidan diket. Jag var tvungen att stoppa honom, för det var faktiskt en 15 centimeters vall neråt innan han kunde nå den, och eftersom att jag nu känner honom ganska väl, så vet jag att han aldrig skulle ta sig upp igen. True story.
Men, på ett ställe, när jag gick först, så gick vi faktiskt säkert tre meter ut i riset, och luktade på en rotvälta. Stort! (Pun intended.)
När vi kom tillbaka till hagen så tog jag med mig lite rester från hans lunch och gick till den torra platsen i hagen. Efter en stund kom han också, och var riktigt våldsamt mysig.
Och när jag säger våldsamt...
Aj.
Han var så frenetiskt intresserad av min kropp (det låter fel) att det var helt sjukt! Han undersökte hela mig, från tår till hår (med undantag för baksidan av mina vader?), med mulen. Och han gjorde de här "svepa undan smuts med överläppen för att komma åt underliggande gräs", riktigt hårt.
Mest fascinerande var min rumpa, mitt ansikte och mitt hår. Jag lovar, han river ut mitt hår ur hästsvansen, bara för att få slicka/suga på det. Helt ärligt, jag skojar inte ens.
Sen försökte han nypa min rumpa, så jag fick vara arg på honom. Vad är det för fel på gubbstrutten?
(På en lite sorgligare ton, jag fick mig själv att nästan grina när jag mockade, för jag började fundera lite för mycket.
Om jag inte älskade Stor så otroligt mycket som jag gör...)