Nu får det fasen snart bli ordning på torpet, nu får jag ta mig i kragen.
Hur som helst, för det första, ingen Liten i måndags.
Jag grinade stillsamt men stort i lördags, eftersom att jag vid 1-2 på natten tittade på bästa filmen i världen; "Sprit - The Stallion of the Cimarron". Och precis som man alltid gör, så började tänka på alla de hästar jag har i mitt liv, och den här gången föll tankarna till Stor.
Jag berättar ju konstant och högljutt hur otroligt stolt jag är över Liten, och det är jag, och det tänker jag inte ta tillbaka.
Men ibland så glömmer jag att vara stolt över Stor också.
Stor har kommit en sådan otroligt lång väg - i alla fall i mina ögon.
Han är en häst som blir otroligt blyg runt nya människor, och stänger därmed ner. Så, de första månaderna när jag red honom, så var han i princip en robot. Han var ett helt neutralt fordon, som gjorde vad jag bad om, och inget mer.
Att säga att det blev en chock, efter att precis ha lämnat min första medryttarhäst, som var bara temperament och inget annat, och roboten Stor, är en underdrift.
Men, allteftersom, så började han släppa fram delar av sig själv, och sakta men säkert så blev jag kär i honom, men han är fortfarande uppfostrad av folk som har "pekat med hela handen" och i princip beordrat runt honom. Jag vill ju hellre be honom om saker, än att beordra, så det har varit svårt för oss.
Vi tränar varje gång på att han ska våga lyssna på mina frågor, och våga prova sig fram, och sakta men säkert blir han allt mer självsäker.
Det är ett par saker som jag tänkt på, bland annat det här med att stå lös, och att inte bli fasthållen i ett grimskaft. Det är jättestort! Varje gång som jag inte spänner/håller fast honom, så blir han så stolt över sig själv. Tidigare har han bara stängt ner, och inte vågat röra sig när jag gjort så, men nu går det bra, med minimal oro!
Att trava när han inte är beordrad till det, som nu på vår skogspromenad för ett tag sedan, vilket han aldrig ens kunnat tänka sig tidigare.
Att våga säga "nej". Idag (torsdag) så var jag ute och tog en barbackapromenad med Stor och Julia, och sedan fick han stå i boxen. Efter det lockade jag ut honom, och det gick bra med lite tvekan, men längre fram i stallet tog det tvärstopp. Och det var helt okej för mig, jag hade tid. Så han fick stå där, så satt jag och Julia på tröskeln - och han var så nöjd! Det var stooora gäspningar, han slickade distraherat på Kungens täcken/boxgaller, och ögonlocken fladdrade och det ryckte i en låååång underläpp. Så nöjd! Det här har han gjort ett par gånger tidigare, att han visar tydligt att här vill han vara, och det har han aldrig vågat förut.
Han vågar prata med mig! Och visst, prata som i kommunicera - men nu menar jag prata, som i göra ljud. Jag satt på en traktorskopa 20-30 meter från Stor, och han var sjukt intresserad, så vi lekte lite spegel, där jag imiterade hans rörelser. Till slut blev han frustrerad över att jag var så långt bort, så då frustade/suckade/gnäggade han på mig! Det är otroligt sällan han vågar göra sig hörd, så att han vågade det nu, är helt fantastiskt!
Med "Pil-Tre" och Liten så blev jag kär på en gång. Det tog en timme vardera. Stor fick jag lära mig att älska, och det tog många månader.
Det betyder inte att jag älskar Stor mindre än Liten. De är både två mina tramspojkar, och jag älskar dem mer än livet självt. Dock betyder det att jag och Liten förstår varandra. Blir det problem så förstår och löser vi det på plats, inga problem. Stor däremot, där måste jag åka hem, reflektera, prata igenom, tänka, sova på saken, och sedan förstår jag. Sedan måste jag kanske klura mera för att lösa problemet.
Mitt i all den tiden så glömmer jag ibland bort hur mycket jag älskar Stor, och hur stolt jag är över honom, eftersom att det är så mycket annat på gång.
Men nästan varje gång blir jag påmind, och jag lämnar stallet tårögd, över hur jag någonsin kunnat glömma bort hur fantastisk han är, och hur mycket jag älskar honom.
Nu laddar jag upp med Storhelg - jag ska ha Stor tors-, fre-, lör-, sön-, och måndag, och i morgon, fredag, så ska jag och Ägaren ut och köra, så då kanske jag kan få köra själv (med sällskap) i helgen! Iiiih!
Hur som helst, för det första, ingen Liten i måndags.
Jag grinade stillsamt men stort i lördags, eftersom att jag vid 1-2 på natten tittade på bästa filmen i världen; "Sprit - The Stallion of the Cimarron". Och precis som man alltid gör, så började tänka på alla de hästar jag har i mitt liv, och den här gången föll tankarna till Stor.
Jag berättar ju konstant och högljutt hur otroligt stolt jag är över Liten, och det är jag, och det tänker jag inte ta tillbaka.
Men ibland så glömmer jag att vara stolt över Stor också.
Stor har kommit en sådan otroligt lång väg - i alla fall i mina ögon.
Han är en häst som blir otroligt blyg runt nya människor, och stänger därmed ner. Så, de första månaderna när jag red honom, så var han i princip en robot. Han var ett helt neutralt fordon, som gjorde vad jag bad om, och inget mer.
Att säga att det blev en chock, efter att precis ha lämnat min första medryttarhäst, som var bara temperament och inget annat, och roboten Stor, är en underdrift.
Men, allteftersom, så började han släppa fram delar av sig själv, och sakta men säkert så blev jag kär i honom, men han är fortfarande uppfostrad av folk som har "pekat med hela handen" och i princip beordrat runt honom. Jag vill ju hellre be honom om saker, än att beordra, så det har varit svårt för oss.
Vi tränar varje gång på att han ska våga lyssna på mina frågor, och våga prova sig fram, och sakta men säkert blir han allt mer självsäker.
Det är ett par saker som jag tänkt på, bland annat det här med att stå lös, och att inte bli fasthållen i ett grimskaft. Det är jättestort! Varje gång som jag inte spänner/håller fast honom, så blir han så stolt över sig själv. Tidigare har han bara stängt ner, och inte vågat röra sig när jag gjort så, men nu går det bra, med minimal oro!
Att trava när han inte är beordrad till det, som nu på vår skogspromenad för ett tag sedan, vilket han aldrig ens kunnat tänka sig tidigare.
Att våga säga "nej". Idag (torsdag) så var jag ute och tog en barbackapromenad med Stor och Julia, och sedan fick han stå i boxen. Efter det lockade jag ut honom, och det gick bra med lite tvekan, men längre fram i stallet tog det tvärstopp. Och det var helt okej för mig, jag hade tid. Så han fick stå där, så satt jag och Julia på tröskeln - och han var så nöjd! Det var stooora gäspningar, han slickade distraherat på Kungens täcken/boxgaller, och ögonlocken fladdrade och det ryckte i en låååång underläpp. Så nöjd! Det här har han gjort ett par gånger tidigare, att han visar tydligt att här vill han vara, och det har han aldrig vågat förut.
Han vågar prata med mig! Och visst, prata som i kommunicera - men nu menar jag prata, som i göra ljud. Jag satt på en traktorskopa 20-30 meter från Stor, och han var sjukt intresserad, så vi lekte lite spegel, där jag imiterade hans rörelser. Till slut blev han frustrerad över att jag var så långt bort, så då frustade/suckade/gnäggade han på mig! Det är otroligt sällan han vågar göra sig hörd, så att han vågade det nu, är helt fantastiskt!
Med "Pil-Tre" och Liten så blev jag kär på en gång. Det tog en timme vardera. Stor fick jag lära mig att älska, och det tog många månader.
Det betyder inte att jag älskar Stor mindre än Liten. De är både två mina tramspojkar, och jag älskar dem mer än livet självt. Dock betyder det att jag och Liten förstår varandra. Blir det problem så förstår och löser vi det på plats, inga problem. Stor däremot, där måste jag åka hem, reflektera, prata igenom, tänka, sova på saken, och sedan förstår jag. Sedan måste jag kanske klura mera för att lösa problemet.
Mitt i all den tiden så glömmer jag ibland bort hur mycket jag älskar Stor, och hur stolt jag är över honom, eftersom att det är så mycket annat på gång.
Men nästan varje gång blir jag påmind, och jag lämnar stallet tårögd, över hur jag någonsin kunnat glömma bort hur fantastisk han är, och hur mycket jag älskar honom.
Nu laddar jag upp med Storhelg - jag ska ha Stor tors-, fre-, lör-, sön-, och måndag, och i morgon, fredag, så ska jag och Ägaren ut och köra, så då kanske jag kan få köra själv (med sällskap) i helgen! Iiiih!